Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrotermiska förfaranden - Karbid och kalkkväve - Ferrolegeringar, elektrotackjärn och stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
ELEKTROKEMISK INDUSTRI.
att bortgå och med fastnitade, radiella plåtremsor till förbättrande av ström- och
värmeöverföringen mellan manteln och kolmassan.
Vid rationell drift förbrukas c:a 1 040 kg kalk, 620 kg kol, 30 kg kolelektroder och
3 000—3 400 kWh per ton 85 %:ig karbid.
En av de viktigaste användningarna för karbiden är, som ovan nämnts, för
tillverkning av kalkkväve. Denna grundar sig på att finfördelad karbid vid upphettning i kväve
till 1 000—1 100° övergår till cyanamid enligt formeln:
CaC2 + N2 = CaCN2 + C.
Den på detta sätt erhållna kolhaltiga produkten, som håller 19—20 % kväve i form
av cyanamid och dessutom kalk m. fl. föroreningar från karbiden, kallas kalkkväve.
Kalkkväveprocessen genomfördes tekniskt först av Frank och Caro på 1890-talet.
Deras medarbetare Polzenius fann, att en tillsats av klorkalcium hade en mycket
gynnsam inverkan vid azoteringen, framför allt genom att reaktionstemperaturen kunde
sänkas till 700—800°. Fredrik Carlson införde senare användningen av flusspat
(fluorkalcium), som visserligen kräver en reaktionstemperatur av 900° men som har fördelen
av att icke vara delikvescent. Verkan av dessa tillsatser förklaras med att de
åstadkomma en smältpunktsänkning.
Kvävets bindning sker under värmeutveckling. Det behöves därför endast en
upphettning, tills reaktionen kommer i gång, varefter denna förlöper av sig själv. Enligt
Frank och Caros metod sker tillverkningen diskontinuerligt i små cylindriska
muffel-ugnar, som uppvärmas genom ett inbyggt motståndselement i form av en kolstav.
Kontinuerligt arbetande ugnar ha konstruerats bl. a. av Krauss, som använder med
generatorgas uppvärmda kanalugnar, och vid Stockholms Superfosfatfabriks A. B. under
ledning av Fredrik Carlson. Fosfatbolagets ugnar utgöras av 22 m höga torn med
flera etager, över vilka karbiden nedrakas i motström mot kvävgasen. Den erforderliga
uppvärmningen åstadkommes genom ljusbågsupphettning på översta etaget.
Förbrukningen uppgår till 700—725 kg karbid, 25 kg flusspat, 1 kg elektroder och 210 kWh
per ton kalkkväve.
Efter kylning och krossning behandlas produkten med vatten för att sönderdela
kvarvarande karbid och med olja för att hindra damningen, varpå den packas i säckar.
Kalkkvävet är i och för sig giftigt för växterna, men genom omsättning med
kalcium-karbonat i jorden omvandlas det till ammoniumkarbonat, som icke är giftigt och lätt
upptages av växterna. Vid användningen har man därför att tillse, att kalkkvävet
utströs minst en vecka före sådden. •—• Av kalkkväve kan i sin tur framställas urinämne,
guanidin och ett flertal andra organiska ämnen. Tidigare har man därav även framställt
ammoniak, ammoniumföreningar och salpetersyra, men numera utgår man vanligen från
syntetisk ammoniak, framställd av kväve och väte enligt Haber.
I Sverige bedriver Fosfatbolaget tillverkning av karbid i Alby, Ljungaverk och
Trollhättan och av kalkkväve på det förstnämnda stället. Produktionen uppgick år 1936
till 32 575 ton karbid och 7 020 ton syntetiskt kväve.
FeRROLEGE RINGAR, ELEKTROTACKJÄRN OCH STÅL.
Beträffande dessa viktiga elektrometallurgiska produkter hänvisas till
Uppfin
ningarnas Bok del IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
