Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Tändsticksindustrien. Av Einar von Feilitzen - Historisk utveckling av elddonen - Gnidelddon och slagelddon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORISK UTVECKLING AV ELDDONEN.
809
Om romarnas elddon får man veta en hel del genom Seneca och Plinius.
Den förre skriver: »Man kan framställa eld på två sätt, antingen genom att slå med
flinta eller medelst två trästyckens gnidning.» Mera intressanta äro de upplysningar,
Plinius lämnar i sin naturalhistoria, där han säger, att två trästycken gnidas mot
varandra och elden fångas av svampar eller löv. Han föredrog dock flintelddon såsom
framgår av följande uttalande: »De stenar, som hava största benägenhet att giva eld,
kalla vi ’levande eldstenar’. De äro de tyngsta av alla och särdeles värdefulla . . ., ty
Fig. 521. Engelskt flintelddon. Copyright:
Sir Isaac Pitman & Sons Ltd., London.
Fig. 522. Flintelddon enligt flintlåsprincipen,
»eldkatt». Copyright: Sir Isaac Pitman &
Sons Ltd., London.
när man mot dem slår en spik eller annan sten, bilda de gnistor, som, om de upptagas
av svavel, torkad svamp eller löv, framkalla eld nästan fortare, än man hinner uttala
deras namn.» Plinius säger oss alltså, att tunga stenar och järn liksom svavel, torra
svampar och löv redan användes av romarna tillsammans med flintelddonen. Även
svavlade trästickor brukades av romarna, såsom framgår av ett epigram, vilket skrevs
omkring 75 år e. Kr. av skalden Marcus Valerius Martialis. Han säger där om en
del skaldeverk, att »en gårdfarihandlare icke skulle vilja betala så mycket för dem, som
en svavelsticka kostar».
Aztekerna och indianerna hava
använt borrelddon av olika slag.
Enligt aztekiska manuskript har deras
elddon varit ett slags träborr, som
kring vreds med händerna. Indianerna
brukade kringvrida borren med en
rem, varvid de med bröstet tryckte
borrpinnen mot det stillaliggande
trästycket. De uppnådde stundom
så stor skicklighet, att de kunde få
eld på några sekunder. Indianerna i
de norra delarna av Amerika hava
också använt flinta och kis som
elddon. Eskimåerna hava intill senaste
tider brukat både flint- och
borrelddon.
Även i Skandinavien hava
gnidelddonen använts alltsedan forntiden,
och det uppgives, att sådana i
avlägsna skogstrakter tillfälligtvis varit
i bruk intill våra dagar, då andra
elddon saknats. Här i Norden
tillverkades vanligen den hårdare
träbiten i elddonet av björk och det
Fig. 523. En kaffer gör upp eld med ett borrelddon.
Copyright: Sir Isaac Pitman & Sons Ltd., London.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
