Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Slipmassefabrikationen. Av Erik Öman - Slipningens tekniska frågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLIPNINGENS TEKNISKA FRÅGOR. 865
En slipstens a v verkningsförmåga, d. v. s. dess produktion av slipmassa, brukar man
angiva på två olika sätt. Det äldre sättet är att angiva hur många hkr, som åtgå pr
100 kg torr massa på 24 timmar. Det andra sättet är att angiva hur mycket torr
slip massa, som erhålles på 1 kWh. Som ett normalvärde gällande för vår tids
bästa slipar kan man angiva 4.8 hkr pr 100 kg slipmassa på 24 timmar, vilket
omräknat till kg massa pr kWh blir, ––––––––-= 1.18. Denna kraftåtgång avser
4.8 • 0.736 • 24
dock endast själva slipstenens drift, och däri inkluderar icke driften av bimaskinerna,
vilka vanligen taga en kraft, som är 15 % av slipstenens kraftåtgång.
Kallslip och varmslip. Här ovan har redan redogjorts för skillnaden mellan dessa
båda slipmassekvaliteter. Då man tidigare använde mycket stora vattenmängder, som
påspritsades slipstenen, blev följden den, att det avgående vattnet hade ungefär samma
temperatur som slipvattnet. Man använde då omkring 500 kg vatten pr 1 kg slipmassa.
Om kraftåtgången är 1.2 kWh pr kg massa, så blir det utvecklade värmet 1.2 x 860 =
1 030 Kal. Men på 1 kg massa var det 500 kg vatten, och alltså blir dettas
temperaturstegring endast = 2°. En så liten temperaturändring har givetvis ingenting att
betyda. Det var först med sänkandet av vattenmängden till avsevärt mindre mängd,
som man fick någon kännbar temperaturstegring. Det vanliga vid varmslipning är, att
man endast använder 50 kg vatten på 1 kg slip massa, och härvid bör temperaturstegringen
bliva 20°. I allmänhet använder man dock en temperatur, som är omkring 60°, och för
att nå till denna höga temperatur måste man ha vattnet värmt till c: a 40°. Därför
låter man vid varmsliptillverkningen vattnet cirkulera, och härigenom får man upp
temperaturen.
Varmslipen ger betydligt bättre slipmassa än kallslipen, vilket ger sig till känna
dels på massans utseende (fiberstorlek) och dels på massans kvalitet (smörjighetsgrad).
Detta beror nog därpå, att vid den högre temperaturen blir veden uppmjukad, så att
den vid slipningen ger mera långfibrig slipmassa, och man kommer då, genom erfarenhet
från fabriksdriften, till en viss temperatur såsom den lämpligaste. Men det är emellertid
ej lätt att säga, vid vilken temperatur själva slipningsförloppet försiggår, ty då veden
ligger an mot stenen, kommer det att vara rätt små vattenmängder, som äro tillstädes
för att upptaga det av friktionen frigjorda värmet. Antag att härvid endast 20 kg vatten
finnes på stenytan på 1 kg producerad slipmassa samt att hela värmemängden upptas
av detta vatten. Det blir då en temperaturstegring av = 51°. Är vattnet ganska
varmt förut, så kan den temporära temperaturen, som fibern utsättes för, bliva avsevärd.
Stenen upptager givetvis en del av det utvecklade värmet och likaså vedmagasinet,
som tryckes in mot stenen. Men veden förblir liggande kvar i trycklådan under slipningen,
och från densamma bortledes helt obetydligt med värme. Stenen däremot roterar och
kan härunder kylas. Man ordnar även att så sker genom att låta stenen doppa ned i
massan under slipen. Härigenom ger man själva slipstenen en konstant temperatur.
Man vet emellertid icke säkert, vad temperaturen är hos fibern under själva
slipnings-perioden, och givetvis måste det vara just denna temperatur, som är den
utslagsgivande för kvaliteten. Vilken temperatur det är i den erhållna massauppslamningen
har föga inflytande på massans kvalitet — det är den verkliga slipningstemperaturen,
55—281013. Uppfinningarnas bok. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
