Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sulfatcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIK.
891
förfarandet. I Europa gjordes den första anläggningen för natroncellulosa i England år
1866. Några år senare ha vi den första tyska anläggningen. Man hade emellertid många
svårigheter att övervinna i det tekniska arbetet och sökte komma till rätta med dessa
svårigheter på olika sätt — så uppstod vid denna tid en hel del olika system. Exempel
härpå är kokarna, som gjordes liggande eller stående, samt värmetillförseln, som
åstadkoms med direkt eld, med ånga eller med cirkulerande varmvatten under tryck.
I Sverige följde man med livligt intresse denna nya industris framträdande, och så
tidigt som 1871 anlades den första svenska natroncéllulosafabriken vid Delar y. Det var
greve S. Lewenhaupt, som var initiativtagaren till samt ledaren av denna fabrik. Man
tog de tekniska erfarenheterna från England. Fabrikens kapacitet var 2 ton massa
pr dygn. Nu började i Sverige intresset att vakna för denna nya industri, och under
1870-talet uppstodo här flera små natroncellulosafabriker. De svårigheter, som banbrytarna
hade att övervinna, voro emellertid stora. Den tekniska expertis, man fått från utlandet,
var ej mycket att bygga på, ty, sanningen att säga, så var det tekniska systemet ej
utarbetat. Man tvingades därför att vid de olika fabrikerna arbeta sig fram på egna vägar.
Den största svårigheten var återvinnandet av alkalit, d. v. s. att skilja svartluten från
massan. I början fick luten endast rinna av från massan, men senare försökte man med
pressar av olika slag. Dessa metoder gåvo mycket övrigt att önska, och alkaliförlusten
var t. o. m. större än 50 %. Här var fabrikationens svaga punkt. Då började man
omkring år 1880 använda sig av diffusionsförfarandet — man tog erfarenheten från den unga
betsockerindustrien —, och detta blev den verkliga lösningen på problemet. Det synes
som om man samtidigt i Tyskland och Sverige kommit fram med detta system. I
Tyskland var det Dahl och i Sverige Müntzing, som oberoende av varandra utarbetade
diffusionsförfarandet. Med detta kunde man återvinna större delen av alkalit, och
därmed förbättrades fabrikationens ekonomi oerhört.
Nästa framsteg är, att man övergår från soda till natriumsulfat för att ersätta
alka-liförlusterna. Detta gjordes först av Dahl, och det var 1879. Ett par år därefter var
metoden utarbetad, och på 1880-talet gingo fabrikerna i allmänhet över från soda till
sulfat, och samtidigt kallade man dessa fabriker sulfat fabriker till skillnad från de äldre,
som kallades natroncellulosafabriker eller alkalicellulosafabriker. Då
sulfatcellulosa-fabrikationen gav många företräden framför det äldre natroncellulosaförfarandet, t. ex.
större massautbyte, bättre kvalitet samt sulfatet är billigare än soda, slog denna metod
hastigt igenom. En nackdel var emellertid lukten vid sulfatfabrikerna, vilken icke
förekommer vid natroncellulosan. Skillnaden mellan de två metoderna består däri, att
man täcker alkaliförlusten vid regenerationen med soda vid natroncéllulosafabriken
samt med natriumsulfat vid sulfatfabrikerna. Av soda får man vid kaustiseringen
natriumhydrat, och därför utgöres kokluten här av natriumhydrat i blandning med något
natriumkarbonat. Vid sulfatfabrikerna tillsätter man endast natriumsulfat för täckande
av alkaliförlusten. Vid torrsubstansens förbränning kommer sulfatet att reduceras till
Na2S. Det är emellertid ej ren Na2S-lösning man kokar med, ty svavlet, som är bundet
vid organisk substans, går vid torrsubstansens förbränning till stor del förlorat som
flyktiga svavelföreningar, t. ex. SO2, H2S, kvarlämnande natrium i saltsmältan som karbonat.
Vid kaustiseringen ger detta hydrat. Man kokar därför vid sulfatfabrikerna med en
koklut, som består av NaOH och Na2S, den förra i övervägande mängd. Dessutom håller
lösningen Na2CO3, Na2SO4, Na2SO3 samt en del andra föreningar i mindre mängder.
För indunstning av den gamla kokluten, erhållen från avslutade kok, vilken vätska
är kraftigt svart och därför kallas svartlut, har man använt sig av olika tillvägagångssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
