Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Sulfatcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Sulfatkokningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SULFATKOKNINGEN.
893
vilket en tid varit en vanlig storlek. På sista tiden har man emellertid gått till ännu
större enheter, och i Finland byggas nu sulfatfabriker med kokare på 160 m3. Härmed
har sulfatkokarvolymen kommit upp till en storlek ej långt under sulfitkokarnas.
Värm-ningen av kokarna skedde lång tid med direkt ånga. Detta är givetvis ett mycket enkelt
sätt, men det har den olägenheten, att svartluten blir utspädd av värmeångan. Det är
nämligen en ganska stor ångmängd, som måste tillföras, ty kokaren skall värmas till en
temperatur av max. 160° a 185°, allt efter den kvalitet massa, som skall tillverkas. Det
vatten, varmed luten då blir utspädd av den direkta ångan, måste avdunstas vid
svart-lutens indunstning och orsakar alltså en belastning av värmekontot. I och med att
man gick in för större kokare och cirkulerande lut, införde man indirekt värmning,
varigenom man kom ifrån denna utspädning genom kondenserad ånga. Det sista
utvecklingsskedet med stora kokare innebär därför avsevärda ekonomiska förbättringar.
Emedan kokvätskan är alkalisk, kan man använda kokare av järnplåt utan
in-vändig beklädnad eller murning, och likaledes kunna alla rörledningar, lutbehållare,
pumpar o. d. vara av järn. Materialfrågan är därför vid sulfatcellulosafabrikerna betydligt
enklare än vid sulfitcellulosan. Den kokvätska, som användes, vitluten, innehåller NaOH,
Na2S och Na2CO3 som huvudbeståndsdelar samt vidare mindre mängder av Na2SO4 och
Na2SO3. Vitlutens koncentration varierar från fabrik till fabrik, och likaledes varierar
mängden Na2S i förhållandet till NaOH, och i synnerhet är det mängden Na2S som
varierar. Följande värden äro vanliga vid svenska sulfatfabriker: NaOH—120, Na2CO3
—30 å 40, Na2S—20 å 40, allt gr pr liter. I vissa fall går halten Na2S ned under eller upp
över de angivna gränserna. Detta sammanhänger med det sätt, varpå regenerationen
ut-föres, ty allt efter mängden flyktiga svavelföreningar vid förbränningen blir
svavelförlusten olika, och därmed varierar mängden Na2S i resten (smältan). Men halten Na2S
i vitluten har inverkan på massans kvalitet.
Vid kokningen använder man som kokvätska emellertid ej endast vitlut, utan man
blandar denna med en viss mängd svartlut från föregående kokningar. Genom att på
detta sätt koka med en blandning av svartlut och vitlut vinner man, att kokvätskan
ej blir så kraftigt frätande på cellulosan. Härigenom får man ett högre utbyte av massa,
än om man skulle använda vitlut enbart. Redan på 1880-talet utförde Müntzing
kokningar med svag kokvätska vid relativt låg temperatur och lång tid för att få mindre
angrepp på fibern. Han experimenterade redan då fram det svenska kraftpapperet
genom kokningar efter denna princip. Vid sulfatkokning skall man ha en viss mängd
NaOH 4- Na2S räknat på ton torr ved — mängden varierar allt efter massakvaliteten —,
och allt efter tillgänglig vitluts innehåll av dessa ämnen satsas varje kokare med
beräknad volym sådan vitlut. Därjämte tillsättes i varje kokare en viss volym svartlut,
dels av ovan givna skäl och dels för att i kokaren få nödig volym vätska. Av
värmeekonomiska skäl vill man minska den mängd vatten, som tillföres kokaren, så mycket
som möjligt. Det vatten, som finnes i den tillförda svartlutmängden, spelar härvid ingen
roll, ty denna vattenmängd återgår ju till nästa kokare och behöver därför icke indunstas.
Men det vatten, som med vitluten föres till kokaren, ingår här i systemet och måste
borttagas från detsamma genom avdunstning. Det är av denna orsak, som man gör
vitluten så koncentrerad som möjligt.
Vid de kokare, där man värmer med direkt ånga, intar man ångan i ena axeltappen,
och för att komma till så hög temperatur som 170 å 185° måste man ha tillräckligt
högt ångtryck på värmeångan — temperaturen motsvarar c:a 10 kg ångtryck. Vid de
kokare, där man har indirekt värmning, måste värmeångan ha högre temperatur än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
