Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIK.
905
försök med sulfitkokning av trä, och de arbetade härvid på en fabrik utanför Philadelphia.
Försöken gjordes i ett blymantlat järnrör, vilket hölls nedsänkt i oljebad av viss
temperatur. Sedan laboratorieförsöken, omfattande kokserier för olika tider, temperaturer och
syrasammansättningar med olika metaller, såsom natrium, kalcium, magnesium m. fl.,
avslutats, övergingo de till att arbeta i större skala. Vid denna tid sökte de patent på
metoden samt erhöllo 1866 patent i England samt 1867 i Preussen och i U. S. A.
De följande försöken i teknisk skala pågingo några år — antagligen 1867 till 1869.
För dessa arbeten tillverkades en liggande kokare, lö1^ m lång samt 0.9 m i diameter,
vilken var invändigt klädd med 6 mm blyplåt. Denna kokare var roterande samt så
konstruerad, att kokningen skulle göras kontinuerligt genom inmatning av flis i ena änden
av kokaren samt den färdiga massans utmatning i den andra ändan. Härigenom
försvårade de emellertid oerhört lösandet av sin uppgift — den kontinuerliga sulfitkokningen
är ett problem, som man än i dag ej lyckats bemästra. Det är därför ej underligt, att man
på 1860-talet gick bet på denna uppgift samt var tvungen att uppgiva försöken att på
denna väg komma fram till en teknisk lösning av sulfitkokningen. Bröderna Tilghman
hade nu för avsikt att gå in för periodisk kokning och ville härtill använda en blyklädd,
kulformig kokare. Hade arbetena fortsatts i denna riktning, är det i hög grad antagligt,
att problemet hade tekniskt lösts av dem. Nu hade emellertid E. Solvey fått sin
ammo-niaksodametod, varpå han arbetat sedan år 1863, tekniskt fullt utarbetad, och man
räknade med ett våldsamt prisfall på soda, varigenom alkalicellulosan borde bliva billigare.
I Amerika, där det ej fanns någon Leblancsodafabrik, slog ammoniaksodan genast
igenom. På grund härav slappnade intresset för bröderna Tilghmans sulfitmetod, så att
nytt kapital till arbetenas fullföljande ej kunde erhållas. Därför nedlades arbetena, och
sulfitcellulosametoden fick någon tid vänta på sin tekniska utformning. Utan tvivel
skulle bröderna Tilghman vid ett fortsatt arbete efter principen med periodisk kokning
ha kommit till en teknisk lösning av sulfitkokningsprocessen.
Till Europa kommo emellertid underrättelser rörande den Tilghmanska metoden dels
genom patenten, som utförligt beskrevo metoden, dels med en schweizare M.
Schind-ler, som i Amerika under åren 1866—69 deltagit i bröderna Tilghmans arbeten. Det var
därför vid 1870-talets början inom fackmännens krets i Europa ett känt förhållande,
att man kunde uppsluta trä genom kokning under tryck med bisulfiter av olika slag, så
att av träet erhölls en fibermassa användbar vid papperstillverkningen. Det var nog
även den allmänna vetskapen härom, som gjorde, att man vid denna tid på flera ställen i
Europa ungefär samtidigt upptog försök med dylika kokningar. Sålunda började
A. Mitscherlich i Tyskland år 1872 sina laboratorieförsök, och samma år gjorde C. D.
Ekman vid Bergvik i Sverige sina första experiment för att få en ljus fiber. Några år
senare, antagligen år 1874, upptogs vid Korndals fabrik i Mölndal (Göteborg)
sulfitkok-ningsförsök av brukspatron D. O. Francke och hans ingenjör, C. W. Flodquist, och
förmodligen utförde dessa redan då arbetena i större skala än på laboratoriet.
Fullt självständigt och helt oberoende av tidigare arbeten kom C. Kellner i
Tyskland genom en tillfällighet in på sulfitkokningen. År 1871 höll denne på med
koknings-försök av ved med alkali i och för undersökning av alkalicellulosakokningen. Härvid
tog hans kemist en gång av misstag natriumbisulfit i stället för natriumhydrat. Detta
kokningsförsök blev uppslaget till systematiska kokningsförsök med bisulfiter, vilket
arbete senare resulterade i ett tekniskt system för sulfitcellulosaframställning, det s. k.
Ritter-Kellner s system. I Tyskland, Österrike och en del andra länder byggdes flera
fabriker efter detta system. Kellner använde kalciumbisulfitlösning som kokvätska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
