Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Sulfitcellulosakokningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
916
SULFITCELLULOSAFABRIKATIONEN.
Sulfitkokningens ändamål är att med bisulfitet utlösa de ämnen i träet, som ej äro
cellulosa. Då dessa ämnen avlägsnats från flisen, äro också de fibrerna sammanhållande
ämnena avlägsnade, och följaktligen kommer då flisen att lätt kunna sönderdelas,
defibre-ras, till lösa fibrer. Härvid kan man dock uppnå många olika grader av utlösning och
därmed kvaliteter på den kvarvarande massan, vilka lämpa sig för olika ändamål. Man
kokar också sulfitcellulosa olika hårt allt efter den kvalitet, det gäller att framställa. Om
man kokar så svagt, att flisen efter slutad kokning nätt och jämnt låter sig defibrera,
kallar man detta för stark sulfitcellulosa. Denna innehåller ännu en ganska stor mängd av
de utlösningsbara ämnena, de s. k. inkrusterna, och på grund härav har sådan stark massa
en något gråaktig färg. Sådan massa blekes icke; den kan visserligen blekas men skulle
härvid kräva en mycket stor mängd blekmedel.
Fortsätter man sulfitkoket, varvid givetvis förutsättes att kokvätskan håller
tillräckligt med kalk och svavelsyrlighet för kokets fullbordande, så utlöses allt mera av
inkrus-terna, som finnas kvar i fibern. De sista små mängderna utlösas emellertid endast med
svårighet. Då man på detta sätt får ett allt fullständigare avlägsnande av inkrusterna,
blir massan allt vitare samt kan lätt blekas. Man kommer då in på ett kvalitetsområde,
där massan kallas blekbar. Här kan man åtskilja flera olika grader av blekbarhet,
Varmed man förstår den mängd klor, som massan förbrukar för att blekas ned till en viss
vithet. Den temperatur, som man använder vid sulfitkokningen, är i hög grad
varierande. Förr var det vanligt att temperaturen successivt stegrades ända till 140° C eller
inemot denna temperatur. Men utbytet blir alltid lägre vid hög temperatur, och därför
har man gått ned med temperaturen mer och mer, och stundom kan man nu använda så
låg sluttemperatur som 125° eller t. o. m. några grader därunder. Den kemiska
reaktionen börjar vid en temperatur något över 100° C, och vid 110° kan man utlösa det mesta
av inkrusterna. Utbytet av massa blir vid stark sulfit 50 å 53 % torr massa, räknat
på torr vedvikt. Då man skall koka massa för blekning, blir det däremot avsevärt lägre
utbyte, och detta varierar allt efter graden av blekbarhet, men som ett genomsnittsvärde
kan man nog angiva 45 %.
Cirkulationskokning. Vid sulfitkokning skiljer man på uppkör ning sperioden
samt reaktionsperioden. Man kan nämligen icke höja temperaturen plötsligt, ty med de
stora dimensioner, som en sulfitkokare har, skulle i så fall uppstå mycket stora
temperaturojämnheter i kokaren. Det är detta förhållande, som tvingar till en ganska långsam
uppkörning, och i stort sett kräves längre tid för stora än för små kokare. Då man väl
kommit upp till reaktionstemperaturen, t. ex. 115° å 117°, höjes temperaturen helt
långsamt, så härvid blir det ganska god utjämning på temperaturen. Hur långsamt och
försiktigt man än höjer kokarens temperatur, kan man dock ej helt komma ifrån, att det blir
stora temperaturskillnader i kokaren — vissa partier komma att uppnå
reaktionstemperaturen långt tidigare än andra delar. För att i möjligaste grad eliminera detta har man på
senare åren utrustat sulfitkokarna med s. k. cirkulations systern. Härvid cirkuleras
syran genom att den pumpas från botten till toppen eller tvärtom eller ock på annat sätt.
Det finnes flera olika system för sådan cirkulation. De, som nu kommit till utförande vid
sulfitfabriker i Sverige, Norge och Finland, äro för det mesta med indirekt värmning samt
cirkulationspump. I kokaren finnes innanför sugröret till pumpen en stor sil, som hindrar
flisen att följa med den cirkulerande syran. Denna sil, som antingen är förlagd i botten
av kokaren, i dennas koniska del, eller nära kokarens topp, är gjord av syrafast stål.
Även pump, rörledningar och värmetuber äro av syrafast stål. Det är med det syrafasta
stålets hjälp, som man har lyckats genomföra denna cirkulationskokning, som betytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
