Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Biprodukter vid sulfitcellulosatillverkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
922
SULFITCELLULOSAFABRIKATIONEN.
Vid tillverkning av blekbar cellulosa kokar man dock i allmänhet med så stark syra,
att halten torrsubstans i sulfitluten blir betydligt högre, och för sådana kokningar erhålles
därför 12 å 14 % torrsubstans.
Av sulfitlutens torrsubstansmängd är huvudmängden organiska ämnen. Det är
ofantliga mängder av organisk substans, som på detta sätt gå bort i vattendragen samt
därmed gå förlorade. Även om man endast räknar med att 70 % av hela lutkvantiteten
kan utvinnas, så är det dock 1 200 000 ton torrsubstans, som man årligen bara i Sverige
skulle kunna återvinna. Man har emellertid trots mycket arbete ännu icke lyckats finna
någon lämplig användning för sulfitlutens ämnen i gemen. Den enda användning, man
hittills har kunnat få av sulfitluten, är att jäsa det förjäsbara sockret och på så sätt
framställa alkohol. Genom sulfitlutens indunstning erhåller man en tjock, sirapsliknande,
trögflytande massa, som har fått en del användning på grund av sina egenskaper att verka
klistrande, men någon större marknad har sulfitluten dock ej fått. På senare tid har
man börjat använda sulfitlut som dammbindning smedel på vägar. Sulfitlutens ämnen äro
nämligen hygroskopiska, och då sulfitluten utsprutas på en väg, komma dessa ämnen att
absorbera eller kvarhålla fuktighet, varigenom vägbanan förhindras att bliva torr. I vårt
land använder man för detta ändamål såväl oindunstad som indunstad sulfitlut. Den förra
användes bara ett visst avstånd från sulfitfabriken, ty varan tål på grund av sin ringa
koncentration inga transporter. Den koncentrerade sulfitluten, som är minst 50 %-ig,
sändes i trä- eller plåtfat och utspädes före användandet som dammbindningsmedel. Priset
på den indunstade luten är emellertid alldeles för högt för att möjliggöra en allmännare
användning på vägarna. För vårt land representerar sulfitlutens torrsubstans en så
betydande kvantitet, att vi icke kunna tänka oss användning av hela den återvinnbara
mängden som råvara för någon kemisk fabrikation. Det enda, man kan tänka sig som lämpligt
avsättningsområde, är som bränsle. Men flytande bränsle finnes det ingen förhoppning
att kunna göra av densamma. Som fast bränsle kan torrsubstansen icke komma i fråga
med mindre, än att man kan koncentrera sulfitluten på ett mycket billigt sätt.
Tillvaratagande av sulfitlutens torrsubstans har intresse även från annat håll,
nämligen från fiskets synpunkt. Det kan nämligen icke bestridas, att sulfitluten, då den
ut-släppes i vattendraget, kan förorena detta, så att betänkliga konsekvenser uppstå. Om
nämligen vattenmängden i vattendraget är ringa och sulfitfabriken stor, så blir, vid ett
plötsligt uttappande av lutmängden från ett kok, mängden organiska ämnen i vattnet
så stor, att vattnets syre kan helt förbrukas. För att i görligaste grad eliminera dessa
olägenheter har man vid sådana små vattendrag ordnat med ett successivt uttappande av
luten samt i vissa fall även ordnat med konstgjord luftning av vattnet nedanför fabriken.
Man vet nämligen, att ett vattenfall strax nedanför fabriken åstadkommer så kraftig
luftning (syrsättning) av vattnet, att härigenom olägenheterna med sulfitluten nästan
helt försvinna. Det är nämligen dels svavelsyrlighet och sulfiter samt dels sockerarterna,
som hastigt oxideras, varigenom syret i vattnet förtäres. De övriga ämnena,
ligninsul-fonsyrorna, oxideras mycket långsamt och torde ej förorsaka någon olägenhet i rinnande
vattendrag.
Här ovan nämndes, att den enda bearbetning, som sulfitlutens underkastas, är
jäsning för framställning av sprit. Redan i slutet av 1880-talet samt på 90-talet hade man
försökt jäsa sulfitlut och även framställt alkohol på detta sätt, men man fullfölj de icke
arbetena, emedan man ansåg det omöjligt att framställa spriten till konkurrenskraftiga priser.
Försök att i fabriksmässig skala tillverka sprit av sulfitlut, s. k. sulfitsprit, upptogs år 1909
i Sverige, och detta år igångsattes sådan tillverkning dels vid Stora Kopparbergs
sulfit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
