Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Spånadsväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
träffats i schweiziska och italienska pålbyggnadsfynd från den yngre stenåldern, och
fornfynd liksom andra tecken tyda på växtens urgamla användning hos de urfolk, från
vilka de nuvarande europeiska folken stamma.
De äldsta europeiska fynden av linfrö anses ha tillhört en i medelhavsländerna
vildväxande art, Linum angustifolium, men de egyptiska och orientaliska den nu odlade
arten L. usitatissimum, vilken påträffats i vilt eller förvildat tillstånd i länderna söder
om Svarta och Kaspiska haven och synes hava undanträngt den först nämnda arten.
Nutidens odlade lin är mestadels 1-årigt, men även vinterlin, var. bienne, som
skördas året efter sådden, odlas i vissa delar av Medelhavsländerna. Det allmännast odlade
linet har. vid mognaden slutna frökapslar, som öppna sig först vid tröskning, varför
det betecknas som trösklin, var. sativum. En annan varietet, kallad springlin, var.
liumile 1. crepitans, emedan dess frökapslar springa upp av sig själva, odlas i trakter,
där lin odlas blott för fröskörd, såsom i Argentina och Ostindien.
I Europa odlas lin mest i Ryssland, varifrån en betydande export äger rum av
såväl lin som linfrö. I övrigt beror linodlingens omfattning i väsentlig mån av
klimatet. Lintågan blir bäst i svalt och fuktigt klimat, varför odlingen bäst bibehållit sig i
Böhmens, Tysklands och Österrikes bergstrakter, samt i Nordsjöns kusttrakter,
särskilt Holland, Belgien och Irland, vilka båda senare land äro berömda för sina fina
linnevaror.
I den skandinaviska norden var linodlingen intill nutiden allmän och nådde i
Sverige sin största utveckling i samband med manufakturernas blomstring under 18:e
århundradet, då linberedning, spånad och vävnad uppmuntrades genom inrättandet av
spinn- och vävskolor samt premiering av linnevävnad. Från början av 1800-talet har
konkurrensen med den billigare bomullen blivit allt svårare samt lins odling och
linneindustrien i de flesta länder gått starkt tillbaka. Trots myndigheternas försök att uppehålla
densamma genom anskaffning av utsäde, undervisning i linets beredning samt i senaste
tid understöd åt linberedningsanstalter, har linodlingen i Sverige avtagit, så att den
numera håller på att försvinna, under det att den bättre bibehållit sig i Finland, särskilt
Tavastland. Utom Europa odlas lin mest i Ostindien, Argentina och Förenta staterna
men huvudsakligen för fröskörd.
Linodlingens tillbakagång beror utom på konkurrensen med bomullen även på
omständigheter vid linets odling och beredning.
Det går bäst till på en lätt, näringsrik jord med god mullhalt men tål ej väl gödsling
med kreatursgödsel eller annan kväverik gödsel; denna giver frodvuxet lin med sämre
tåga. Av samma skäl passar det ej på kväverik mull- och torvjord. Det bör ej återkomma
oftare på jorden än vart 6:e—-7:e år, eljest blir jorden »lintrött», d. v. s. avkastningen
avtager, antagligen på grund av jordens tilltagande förorening av parasiter. Det bör
sås i väl beredd, fuktig jord och noga rensas från ogräs, och växa tätt för att lämna fin
tåga, men är då utsatt för att slås kull av regn, varför man i de länder, där man lägger
an på fin tåga, plägar uppsätta stöd av ribbor och ris, vilande på pålar. Linet anses
urarta, om utsäde av ortens skörd användes. Det bästa fröet anses det ryska
(»Riga-pyk», Pernau- och Pskov-frö) vara, varför sådant införes till övriga linodlande länder.
Emellertid har senare tids växtförädling visat, att urartningen beror på, att det vanliga
linet utgör en blandning av olika former, varav korthalmiga och greniga mogna tidigast
och därför lämna mest frö, men att man genom urval av långhalmiga plantor till
fröskörd kan åstadkomma konstanta stammar med hög halt av god tåga.
Skörden bör, då man vill ha fin tåga, ske tidigt, men då lämnar linet litet och dåligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
