Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skogsbruket, av M. Juhlin-Dannfelt - Skogen, dess uppdragande och vård - Skogslagstiftning i Sverige - Skogsodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
SKOGSBRUKET.
Skogslagstiftning i Sverige.
Lagbestämmelser rörande rätten att tillgodogöra sig skogens avkastning
återfinnas redan i de gamla landskaps- och landslagarna, ävensom i en följd av s. k.
skogs-ordningar, av vilka den första utfärdades år 1647. Dessa äldre lagbestämmelser gällde
huvudsakligen inskränkningar i nyttjanderätten till skog och förmådde ej hindra den
hänsynslösa avverkning, som, sedan de allmänna skogarna i början av 1800-talet i stor
utsträckning avyttrats, allt allvarligare började hota vårt lands skogstillgångar. Den
moderna skogslagstiftningen däremot, som härleder sig från slutet av 1800-talet, är
grundad på biologiska och nationalekonomiska synpunkter och söker åstadkomma en
sådan vård av skogsbeståndet och skogsmarken, att såväl den nuvarande som den
framtida virkesförsörjningen tryggas.
År 1903 utfärdades den första allmänna skogsvårdslagen och samtidigt förordnades
om tillsättande av s. k. skogsvårdsstyrélser, vilka skulle handhava den omedelbara
kontrollen över lagens efterlevnad och tillämpning samt därjämte bedriva
upplysningsverksamhet och fördelning av allmänna anslag till skogsvårdsarbeten. För närvarande
gälla dels en del speciella lagar, de s. k. Gotlands-, Lappmarks- och skyddsskogslagarna,
vilka för de enskilda skogarna på Gotland, i Norr- och Västerbottens läns lappmarker
jämte vissa därutom belägna skogar, ävensom inom fjällskogsområdena, stadga
utsy-ning genom offentlig myndighet för all avverkning utöver husbehovet, dels 1923 års
skogsvårdslag, vilken gäller för enskildes skogar inom hela landet i övrigt. Den inledes
med en allmän förklaring, att »skogsmark skall användas till skogsbörd» och uppdelar
skogarna i »svårföryngrade skogar», för vilka särskilda, strängare bestämmelser finnas,
samt »övriga skogar», för vilka lagens huvudsakliga stadganden äro avsedda. De
viktigaste av dessa äro föreskrifter dels angående vården av s. k. »yngre skog», vilken ej får
avverkas annorledes än genom »för skogens utveckling ändamålsenlig gallring», och »äldre
skog», där avverkning ej må så bedrivas eller efter avverkning med marken så förfaras,
att »skogens återväxt äventyras», dels stadganden angående skyldighet för markägaren
att, där efter totalavverkning naturlig återväxt ej kan inom skälig tid påräknas,
vidtaga sådana åtgärder att ett nöjaktigt nytt skogsbestånd kommer att finnas på det
avverkade området.
Skogsodling.
En av skogsmannens viktigaste åligganden är att draga försorg om skogens
återväxt, d. v. s. att uppdraga ny skog i den avverkades ställe. Detta sker stundom medelst
naturlig jöryngring genom självsådd från kvarlämnade fröträd eller kringstående
skogsbestånd. Markytans luckring med s. k. kulturplog eller andra markberedningsredskap
(fig. SJ, bränning, avdikning samt stubbrytning äro åtgärder, som befordra
självför-yngringen. På många marker leder dock denna metod allt för långsamt till önskat resultat,
varför skogsodling, även kallad skog skultur, medelst sådd eller plantering måste tillgripas.
Härstamningen av det frö som därvid användes är av synnerligen stor betydelse. Helst
bör ortens frö användas, vilket för smärre behov kan erhållas genom klängning i s. k.
sollave av insamlad kott. När det gäller större mängder, sker kottens klängning
fabriks-mässigt i s. k. fröklängningsanstalter. Sådden försiggår vanligen genom rutsådd, då
fröet sprides och nedmyllas i rutor, som till ett djup av 5—15 cm upphackas på 1—2 m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
