Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artbildning, menniskoraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organismens beroende af de yttre
lefnadsförhållandena. Antalet af de krafter,
hinder, behof och sporrmedel, hvarigenom vissa
egendomligheter, vare sig förmögenheter eller brister,
hos vår kropp eller vår andliga del kunna framkallas
och genom inflytelsens oafbrutna fortgång äfven
göras beständiga och ärftliga, detta antal är dock
oberäkneligt. De ha småningom verkstält menniskans
utbildning. Men om menskligheten, som ett stort helt
betraktad, endast föga och ytterst långsamt förändras,
ligger orsaken deruti, att dessa inflytelser antingen
ej förblifva lika starka, så att deras följder kunna
rotfästa sig, eller att den ena ofta upphäfver och
tillintetgör den andras verkan.
Lefde menniskoslägtet alltid under samma, sunda
förhållanden, skulle det sannolikt mycket litet
förändra sig, så framt det ej är dömdt att se
sina krafter småningom utnötas och gå under af
ålderdomsbräcklighet. Betrakta vi t. ex. de gamla
egyptiska monumentens afbildningar af Nildalens
invånare, tränger sig den anmärkningen på oss, att
dessa menniskors ansigtstyp sedan 3000–4000 år ej
det minsta förändrats. Vi påträffa ännu i dag alldeles
samma kroppsbygnad, samma ögon, samma hår, samma
ansigtsuttryck, med ett ord alla de karakteristiska
kännetecken, som dessa gamla stenunder från en långt
aflägsen forntid bevarat åt oss. Men äfven Nillandet
sjelft har förblifvit det samma: solen bränner ännu
med samma glöd, regnet faller på samma tid och i samma
myckenhet, vindarna komma lika regelbundet och bringa
med samma säkerhet som på faraonernas tid torka eller
uppfriskande svalka; på samma årstid stiger den heliga
floden allt jemt öfver sina bräddar och befruktar
med sitt slam de kringliggande lågslätterna. I
denna likformighet ligger intet hinder för ett
fortbestånd, emedan ingen anledning till förändring
finnes. Hade deremot en koloni af de gamla egypterna
blifvit förflyttad till ett land, hvars beskaffenhet
väsentligt skilde sig från moderlandets, skulle
vi nu i dess afkomlingar se en från de nu varande
egypterna alldeles afvikande folkstam, som måhända
ej ens behållit ett spår af frändskapen.
Hos Indiens judar har huden blifvit helt och
hållet färgad, och om vi ställa en holländare och
en inder bredvid hvarandra, skola vi ha svårt att
tro, att dessa båda nationer uppkommit ur en och
samma moderstam. De fullkomligt olika förhållanden,
hvarunder de utvecklat sig, ha öppnat och sedermera
allt mera vidgat klyftan. Vi se ju för öfrigt i
exempel, som ligga mycket närmare, samma lag göra
sig gällande. Hvilka väsentliga olikheter förete
ej hafskusternas invånare med folken i det inre
landet, bergsborna med slättborna, ja, i samma stad
skilja sig ju menniskorna efter syselsättning och
födoämnen i klasser, som vi ej kunna frånkänna vissa
egendomligheter.
De olika raserna äro enligt Darwins snillrika lära
endast att anse som öfvergångsarter, hvilka,
der tecken till ofruktbarhet inställa sig,
genast äro färdiga att skilja sig i verkliga
arter. Sådana öfvergångsarter blifva beståndande,
deras egendomligheter slå rot, gå i arf och blifva
sålunda arter, som i den strid om ljus och värme,
lif och föda, de äro dömda att oupphörligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
