Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födoämnen. Eldens användande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kroppsbeskaffenhet, utan äfven, och framför allt, i andlig
begåfning, temperament och karakter. Den veke indern
afskyr köttmat såsom sin gudom misshaglig, men ej
är det hans milda religion, som först förbjudit
honom att döda djuren, utan långt sannolikare
är, att hans sedliga och religiösa åsigter och
inrättningar äro en frukt af hans folks lefnadssätt,
som af något naturligt tvång eller någon naturlig
förkärlek förmåddes att välja ris och frukter till
sina hufvudsakliga näringsmedel. Huru himmelsvidt
olikt hans skaplynne är ej den nordamerikanske
indianens, hvars lif och välbefinnande ej bero
af växtverldens alster, utan af hvad den blodiga
jagten inbringar! Vi behöfva ej gå långt för att
komma till den slutsatsen, att rättvisa, mildhet
och alla kärlekens och billighetens dygder långt
senare utveckla sig hos ett jägarfolk och i ett
hårdt luftstreck, der växtriket endast förmår gifva
en knapp föda, än i de verldstrakter, som genom
ett gynsamt klimat blifvit hem för sädesslagen och
fruktträden. Men å andra sidan finner ej heller
menniskan i de trakter, der naturen ej uppbjuder till
någon kamp och endast till ett ringa och lätt arbete,
någon anledning att öfva sina krafter, stärka och
stålsätta sin karakter. Menniskonaturen urartar här,
ej till vildhet, utan till feghet och list.
Språket sjelft, den beundransvärdaste skapelsen
af mensklighetens andliga krafter, är ett bevis
på, af hvilken oändlig vigt det är för ett folk,
med hvilka ämnen det stillar sin hunger. Liksom
ingen roffågel är i stånd att fröjda vårt öra med
en angenäm sång, och en melodisk röst är utmärkande
endast för de växtätande fåglarna, lika så förlorar
också menniskotungan vid länge fortsatt förtärande af
fet köttmat sin rörlighet, och de trandrickande och
späckätande polarfolkens språk förefaller afskyvärdt
i jemförelse med den rena klangen i det språk, som
talas af de varma ländernas invånare. Det är ingen
tillfällighet, att de bästa sångarna och sångerskorna
komma till oss från Italien. Sånganlaget finnes i
allmänhet der, hvarest en lätt föda alstrar lätt
blod och lätt sinne, och den frihet, hvarmed tungan
rör sig, tillåter då att bland alla medel välja de
skönaste till att uttrycka, hvad som föregår inom
menniskan. Så uppstår den herliga jemvigt mellan
vokaler och konsonanter, som vi beundra hos sanskrit,
forngrekiskan och latinet, och bland de lefvande
språken i synnerhet hos spanskan och italienskan,
och som till och med redan ger sig till känna i
de folks språk, hvilka, i likhet med invånarna på
Vänskapsöarna, stå på en låg kulturgrad, medan det
otympliga organet hos de stammar, hvilka deras
hembygds natur bereder en tyngre föda, antingen
uttrycker sig i oangenäma, entoniga vokalljud eller
i ett rassel af skorrande och hväsande konsonanter.
Om vi af förhållandena hos de folk, som ännu stå på
kulturens lägsta trappsteg, få sluta till menniskans
ursprungliga tillstånd, synes den animaliska födan
i första början varit hennes hufvudsakligaste
näringsämne. Botokuderna och boshmännen stoppa
alla små djur, de kunna fånga, i munnen: maskar,
gräshoppor, muslor, insekter, utan att de finna det
minsta motbjudande deruti. Lika litet kräsmagade äro
indianerna i de sydamerikanska urskogarna (indios da
matto). Apor äro deras största läckerheter, och hvad
de indiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
