Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Material till bostäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det gamla Rom var ännu under republikens bästa
tid en oansenlig, illa bygd stad. Cato lät först
på sin ålderdom förmå sig att hvitmena väggarna i
sitt hus. Men hundra år derefter hade Roms utseende
betydligt förändrats, och i synnerhet efter den
stora branden under Nero fyldes staden allt mera med
de herligaste praktbygnader. Gatorna infattades på
båda sidorna med pelargångar, som kejsaren på egen
bekostnad lät uppföra; Trajanus gjorde äfven mycket
för stadens förskönande. Dessa offentliga bygnader
blefvo ej utan inverkan på de enskilda husens
utstyrsel. I stället för några få vänner samlades
der en skara af klienter, den enkla familj måltiden
efterträddes af stora gästabud, och den gamla heliga
familjhärden förvisades till en aflägsen vrå af huset.
Sallustius berättar redan om palats, som hade
omfånget af en hel stad. Den store Cincinnatus
egde två tunnland jord, som han sjelf brukade, och
Plinius säger oss, att de ansågo sig bo för trångt,
hvilkas palats ej upptogo större yta än Cincinnatus’
hela landtegendom.
Mamurra, Cæsars fälttygmästare i Gallien, var den
förste, som lät belägga väggarna i sitt hus med
marmorplattor. Konsuln M. Lepidus’ hus, det första,
der trösklarna voro af numidisk marmor, var i början
det vackraste i Rom, men efter tretio år ej ens det
hundrade i ordningen bland Roms palats. Väggmålningar
och mosaiker kommo allt mer på modet, och i det
åter uppgräfda Pompeji se vi, hvilken prakt till
och med en liten, i jemförelse med Rom försvinnande
landsortsstad kunde utveckla. Pelare och väggar
inlades med guld, brokigt skimrande stenar och perlemor.
Elfenbenspanelen i matrummen kunde skjutas åt
sidan för att lemna rum åt rör och ymnighetshorn,
hvarutur blommor och välluktande essenser nedregnade
öfver gästerna (se fig. 60).
Badrum med varmt och kallt hafs- och källvatten voro
anbragta i husen. Nero bygde det ryktbara Gyllene
huset, men i hvilken stor och slösande skala det
än var anlagdt, funnos dock under Theodosius en
mängd palats, som alla öfverglänste detta. Ett
någorlunda anständigt palats måste ha sina egna torg,
rännarbanor, tempel, springbrunnar, pelargångar,
djur- och fågelhus, dammar och planteringar, och i
Rom begränsades bygnadslusten endast af utrymmets
otillräcklighet. Men på landet, der de stora bygde
sig lustställen och villor, urartade den i början goda
smaken i en osmaklig lyx och en klumpig barbarism. Man
började vanställa naturen i stället för att försköna
henne, och de första af dessa klipta trädkrymplingar,
som vi ännu i dag anträffa i trädgårdar, anlagda efter
den gamla franska stilen, af dessa stela, rätliniga
väggar eller dessa af låga buskar bildade sirater
och namnteckningar samt af putslustiga djurfigurer,
pyramider eller fartyg kommo genom riddaren C. Matius,
en Augustus’ vän, på modet.
I dessa slösaktigt utstyrda palats funnos så kallade
fattigrum eller torftigt inredda rum, som vissa dagar
beboddes för att genom en låtsad brist höja behaget
af det öfverflöd, hvari man eljest lefde.
Dessa smakens förvillelser ha vi vuxit ifrån. I den
sanna vården om hemmet stå de germaniska stammarna
främst bland de nyare kulturfolken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
