Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vapnen. Djuret har inga andra hjelpmedel än dem,
naturen gifvit det till anskaffande af föda och
försvar mot fiender: tänder, snabel, horn, klor och
hofvar. Den i detta hänseende bristfälligt utrustade
menniskan måste genom eftertanke ej blott göra sig
lika stark, utan är äfven, så framt hon ej i den eviga
kampen med naturen skall gå under, nödsakad att genom
anlitande af yttre medel upphäfva sig till herskare
och betvingare.
Intet djur förmår öka sina vapens medfödda styrka. Man
hör visserligen berättas, att många aparter, såsom
gorillan, skola slå med störar och andra kasta
stenar, trädgrenar och frukter på sina fiender, men
dessa berättelser komma från otillförlitliga källor,
och det kan ej som fullt bevisadt antagas, att de
i sina strider med afsigt begagna främmande föremål
till vapen.
Men redan den råaste menniska väpnar sin hand med
stenen för att göra slaget kraftigare, och hon slungar
honom på afstånd mot ett bestämdt mål.
Medan Söderhafsöarna ännu foga besöktes af européernas
fartyg, hände på många ställen, att infödingarna,
då de gingo dem till mötes, endast voro beväpnade
med stenar, som de medförde i massor och först
då kastade ifrån sig, sedan de öfvertygat sig om
främlingarnas vänskapliga afsigter. Dessa de enklaste
af alla kastvapen voro deras enda eller, i deras ögon
åtminstone, deras verksammaste skyddsmedel.
Skarpkantiga stenar utväljas till huggvapen, och
der naturen ej lemnar dem i passande form, ger
man dem genom bearbetning en kraftigare verkan. På
detta sätt uppstå de mejselartade verktygen, som man
ännu mångenstädes anträffar tillsammans med runda,
mortelstötformiga och med ett handtag försedda stenar,
allesammans lemningar från äldre kulturperioder.
En från stammen lösbruten gren, hvars längd vid en
svängning med armen mångdubblar dennas styrka, en påk
eller, om han är böjligare, en piska (se fig. 76) är
ett lika enkelt och naturligt vapen som stenen. Det
blir farligare genom stor tyngd och utstående
spetsar. Man ger derför den ursprungligen jemntjocka
påken en utsvällning i den ena ändan och bildar
deraf klubban, eller, om man finner hennes stora
tyngd hinderlig för snabbare rörelser, tillspetsar
eller hvässer man henne medelst anbringande af skarpa
stenar samt slipade ben och snäckor och förmedlar
sålunda öfvergången till spjutet och lansen, hvilka
senare vapen i synnerhet de lätt beridna jägar- och
herdefolken med stor förkärlek handtera. Sydamerikas
pechuencher äro bekanta som oförvägna ryttare och
farliga lanskastare.
Fig. 76. Piska af flodhästhud (vestra Afrika).
Klubban förvandlas till hammare eller yxa derigenom,
att man ger henne ett hufvud af mejselformiga stenar,
hvilka antingen med snören fästas vid skaftet eller
genomborras, då skaftet instickes i det sålunda
erhållna hålet.
Iakttagelsen, att de skarpa kanter, som uppstå vid
flintans och i ännu högre grad vid de glasartade
vulkaniska stenarnas sönderslagning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
