Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som naturen eller kulturen i de tillgängliga delarna
af jorden då frambragte, sammanströmmade till
det väldiga Roma. Till alla delar af verlden, som
lydde under den romerska spiran, förde konstvägar, på
hvilkas anläggande en beundransvärd flit nedlades. Men
denna samfärdsel hade ej den sedliga betydelse, som
de kosmopolitiska förhållandena hos oss vunnit. Dessa
vägar voro ej pulsådror, som föryngra hela kroppen
och uppvärma äfven de yttersta lemmarna med friskt
pulserande blod. De gingo till magen, men kommo ej
från något hjerta.
Rom var allt, hela den öfriga delen af riket blott
åkern, hvaraf det lefde, ej en familj, för hvilken
det drog försorg och arbetade. Följden blef också,
att dess kultur förlorade sitt inflytande, på samma
gång dess makt gick under, och att qvarlefvorna
af en en gång rikt blomstrande odling måste
som ett stenkolslager befrias från de massor,
hvarunder de legat begrafna, i stället för att
denna höga odling skulle, som en kraftig skog, genom
sjelfsådd kunnat bibehålla sig. Så föga glädjande
än förhållandena till medelpunkten voro under det
romerska väldet, fans dock alltid någonting gemensamt,
hvarigenom föreställningar, åsigter, handlingssätt
blefvo allmänfattliga och efter samma grunder
bedömdes. Häruti låg alltid en ofantlig fördel,
som endast genom det enskildas underordnande under
en allmän ide kunde åstadkommas. Hade ej denna ide
under tidernas lopp urartat, skulle han kunnat skapa
någonting varaktigt, men allt föll sönder, när det
osedliga kitt, som höll det till hopa, förlorade
sin bindkraft, och bitarna aktade sig väl för en
ny sammanfogning. Intet af de senare rikena, hvarken
Karl den stores eller arabernas, det senare dock mer
än det förra, kunde framkalla en sådan liflighet i
samfärdseln som den, det romerska väldet bragte till
stånd. De storartade folkvandringarna åstadkommo
väl följddigra blandningar, men impulsen till dem
var revolutionär: en gång gifven, upprepades han ej
och kunde ej väcka några nya verldar till lif. Och
orsaken låg deruti, att medvetandet att tillhöra en
stor statsorganism med de gamla romarna försvunnit
ur verlden.
De särskilda nationaliteterna blefvo visserligen
för en tid förenade till större riken, men någon
högre ide kunde ej genom en sådan förening ingifvas
dem. Tvärtom voro alla inre bildningar, städerna,
korporationerna, adeln o. s. v., vida mera egnade
att strängt afsöndra små kretsar från hvarandra,
förvärfva egendomligheter, monopol och rättigheter,
framför allt att befästa trygghetskänslan, men
på samma gång också inskränka synkretsen. Men
så förträffligt än allt detta onekligen var under
tider, då den nya samhällsbygnaden först började
resa sig ur den herskande förvirringen, lika
hämmande och hindrande blefvo dock dessa skrankor,
då samhällsförhållandena blifvit tryggade och de
sålunda ej längre behöfdes. Det oaktadt bibehöllo de
under alldeles förändrade omständigheter sina anspråk,
och vi stöta ännu i dag endast allt för ofta pannan
emot dem.
Det behöfs ingen historisk undersökning för att förklara,
huru det kommer till, att det t. ex. i Tyskland allena
för närvarande finnes mer än 120 särskilda fotmått; vi
behöfva blott erinra oss det gamla tyska rikets tider, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
