Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de vunna erfarenheterna bespar andra, som sträfva
åt samma håll, onyttiga förarbeten; der den ena
upphör att bygga, kan den andra trygt taga vid. Den
ena hjelper till att betala lärpenningarna för den
andra. Men egoisten finner en eländig förnöjelse
uti att ensam njuta en fördel. Det går för sig till
en tid, men när det blir nödvändigt att sluta sig
tillsammans för att genom förenade ansträngningar
vinna ett mål, som öfverstiger den enskildas krafter,
då kommer han med sin princip till korta. Och denna
den stora ekonomins tid har nu inbrutit. Naturen,
vår outtömliga lifskälla, som har allt och gifver
allt, dock ej för intet, blir allt mera anfallen
efter en omfattande plan. Men hon bildar gent emot
oss ett fast slutet, kompakt helt, mot hvilket det
är fördelaktigare att handla efter en gemensam plan
än hvar och en i sin lilla vrå. Och liksom naturen
utgör ett inom sig skönt sammanslutet harmoniskt helt,
måste äfven vi sluta oss tillsammans, och ej blott
för anskaffande af våra materiela behof, utan äfven
för att harmoniskt utveckla vårt inre väsen. Endast
genom en sådan allsidig utbildning kan menskligheten
blifva den sköna länk i skapelsen, hvari den synliga
naturens kedja nu finner sin afslutning.
Vi, det vill säga alla samtliga menniskor, lefva
uti och äro en del af hela naturen, icke damkorn
blott, som ligga aflagrade i en aflägsen vrå, eller
svampar, som endast på en bestämd punkt kunna lefva
och hafva sin varelse. Vår är hela jorden utan gräns
och skrankor. Hvad tropikerna bringa till mognad,
tillhör menniskan. Sobeln i polartrakterna har
sin pels i behåll, så länge menniskan ej tar den
ifrån honom. Hafvens djup och bergens innandömen
gifva henne skatt. Vore det då ej förnuftigt att
efter en gemensam plan tillgodogöra denna gemensamma
egendom, närma sig hvarandra till ömsesidigt utbyte,
räcka hvarandra hjelpsam hand, gifva och mottaga af
hvarandra, behålla och sprida det goda, förkasta det
bristfälliga och för detta ändamål undanrödja allt,
som i ringaste mån kan hämma samfärdseln och bytet?
Helt visst. Men om detta hittills ej alltid skett
i den grad, som synes önskvärd, få vi ej derför
vara allt för stränga i vårt omdöme om de förflutna
tiderna. En hög grad af bildning måste förvärfvas,
innan uppfattningen af lifvet, dess ändamål och
vilkor kan få denna klarhet, som vi ännu ej på långt
när ega, och då menskligheten ej erhållit någon
lärare, utan allt, äfven det förvända, måste prof
vas och försökas af henne sjelf, ha ej heller alla de
skenbara irrvägar, som de särskilda periodernas kultur
beträdt, varit gagnlösa. Och sjelfva de steg, som
tagas tillbaka, betraktar framtiden med ett mildare
öga. Romarna hade en utvecklad, mycket vidsträckt
handel. De erhöllo derigenom en kunskap om en del af
jordytan, som för begreppens då varande ståndpunkt
var långt mera aktningsbjudande, än hvad vi nu känna
om vår planet, ehuru den af oss utforskade arealen
är många hundra gånger större än den, forntiden
kände. Andra verldstrakters naturalster, tropiska
frukter, vilda djur, alstren af främmande länders
konstflit, guld, elfenben, kryddor, perlor, färgade
tyg, ylletäcken, ja, till och med de germaniska
qvinnornas blonda hår, som af romarinnorna var mycket
eftersökt till peruker, med ett ord allt möjligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
