Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela sund; genom öknar och det Atlantiska hafvet
går telegrafkabeln och ger oss på ögonblicket
underrättelse om i den Nya verlden pågående
rörelser. Vårt vetande kan omfatta hela jorden;
äfven till trakter, der blott några få medlemmar
af de civiliserade folken äro bosatta, tränga vi
med samma lätthet som till vårt närmaste granskap;
alla jordbältens alster stå till vårt förfogande.
Der samfärdseln ej är utbildad, inträffar
hungersnöd, om missväxt hemsöker den närmaste
trakten. När skörden deremot slagit rikligt
ut, lefver man en tid bortåt i öfverflöd, och
äfven länder, som i andra afseenden äro temligen
försigkomna, stå, när de i följd af ett ogynsamt
läge eller bristande förmåga att uppfatta tidens
fordringar blifvit isolerade, i detta hänseende
nära nog på samma ståndpunkt som de vilda jägar-
och fiskarfolken, hvilka för sitt välbefinnande äro
uteslutande beroende af den osäkra framgång, deras
ströftåg haft. I Ungarn slog vinskörden stundom så
väl till, att man tappade ut fjorårets vin för att
få fat till den nya skörden. Sälja det kunde man ej,
då de outvecklade transportmedlen skulle allt för
mycket fördyra det. Det var ej länge sedan det inre
Rysslands öfverskott af spanmål ej ens kom Moskva
till godo, ehuru man djupt in i Tyskland bakade bröd
af amerikanskt mjöl, hvars produktionskostnad är vida
högre än den ryska spanmålens. Hvilka fruktbara, af
naturen högt gynnade landskap ha ej både Ungarn och
Ryssland, men huru långt stå de ej i kultur efter
andra af naturen mindre rikt utrustade länder! Man
säge ej, att samfärdseln är någonting, som måste
läras, dess nödvändighet någonting, som måste
kännas. På folkutvecklingens tidigaste stadier finna
vi den inbördes hjelpsamheten tagen i anspråk icke
blott för ett verksammare försvar, utan äfven för
en rikare afkastning af arbetet. Senare perioder,
som i kultur stå långt öfver dessa, ha ofta varit
långt mindre beredvilliga att verka för ett ömsesidigt
närmande, och det allra strängaste klandret i detta
hänseende träffar måhända just den »gamla goda tiden»,
om han också endast ligger 50 eller 100 år tillbaka.
I följd af denna missuppfattning af mensklighetens
mål herskade ända till den nyare tiden ett armod i
de yttre lefnadsförhållandena ej mindre än i den inre
bildningen, som visserligen af några fä privilegierade
öfvervans, men hvars tillvaro hos största delen af
folket ej kan förnekas, huru mycket man än bemödar
sig att tillägga de förflutna århundradena karakteren
af barnslig enfald och enkelhet i seder. För att
öfvertyga sig härom behöfver man blott kasta en blick
på lefnadssättet i de sist förflutna århundradena,
som likväl föregåtts af årtusenden af hög andlig
blomstring och derför ej längre kunna ursäkta sig
med påståendet, att det var deras första lärospån. Ha
vi ej genast framför oss eskimån, som i ett mål äter
upp 20 skålpund smör och ännu har plats för en lika
stor qvantitet sälspäck, när det berättas oss, att vid
Vilhelms af Oranien förmälning förtärdes 1 340 tunnor
hvete, 2 670 tunnor råg och 4 340 tunnor hafre samt
tömdes 156 åmar vin och 1 600 fat öl, hvarvid dock
visserligen 6 000 bröllopsgäster gjorde sitt bästa. Då
Eberhard af Würtemberg (1474) höll sin förmälning,
steg gästernas antal till 14 000, och vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
