Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den romerska bygnadsstilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortplantade sig traditionelt utan att förstås,
och att man följaktligen ofta försyndade sig emot
de lagar, som vi vid betraktelsen af den grekiska
ornamentiken omnämt. Härtill sällade sig under
den sista tiden ett begär att pråla med lysande
färger och dyrbart material, hvilket naturligtvis
snart urartade till smaklöshet och råhet, något
som i synnerhet på mångfaldigt sätt visar sig i
lyxkärlen, vaser och öfriga prydnadsföremål. Men
mycket tidigare och mycket mera stötande framträda
alla dessa fel i den arkitektoniska ornamentiken,
hvilken antingen helt och hållet öfvergick i romerska
arkitekters händer eller i alla fall så strängt
öfvervakades af de romerska byggherrarna, att de
etruskiska konstnärerna här ej lika länge som i de
smärre konsterna förmådde försvara den ursprungliga
stilens veka och kyska former mot den romerska
praktlystnadens angrepp. Likväl kan man äfven på detta
område uppvisa ett framsteg. Såsom redan är nämdt,
var det etruskerna, som vågade det första försöket att
i linearornamentiken fortgå från det primitiva
uppradandet till en organisk sammanbindning af de
likartade delarna. Grekerna hade försökt att gå vidare
i denna riktning. Hos romarna fann man slutligen det
enda organiska sättet för en sådan sammanbindning,
nämligen föreningen till fortlöpande rankor (fig. 215).
Men då man härvid i reliefornamentiken upptog det förut
endast på korintiska och romerska kapital använda
akantusbladet, låg häruti en stor fara. Romarnas
praktlystnad fordrade nämligen, att man allt mer
aflägsnade sig från blott liniära motiv, och detta i
förening med deras nästan till ensidighet stegrade
förkärlek för akantusbladet framför hvarje annat
bladverk medförde en nästan fullkomlig förlust af all
klarhet. Slutligen öfverdrog man sålunda alla derför
tillgängliga ytor med en i all sin rika förvirring
likväl skematisk ornamentik. Hur långt man gick i detta
hänseende, framträder temligen tydligt i fig. 216.
Fig. 213, 214. Panteon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
