Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bygnadsyrkenas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildningen utöfvat ett starkt inflytande på pelasgernas
och etruskernas kultur, hos hvilka gafvelbygnaden
och hvalfvet först finna en så allmän användning, att
de kunna få konstnärlig betydelse. Det regelbundna
murförbandet och murputsen samt användandet af
kilar, tappar och bladning [1] vid träkonstruktionen
synas först hos pelasger och etrusker erhållit en
omsorgsfullare utbildning. Ja, det ser ut, som hade
här handtverksskickligheten i viss mån öfverflyglat
den konstnärliga skaparkraften.
Hos grekerna finna vi nästan alla ännu förekommande
slag af bygnadsarbeten i full användning. Det
tekniska framåtskridandet håller likväl ej jemna
steg med den snabba utvecklingen af de konstnärliga
formerna. Templens konstruktionssätt förblir nästan
det samma; hvalf förekomma icke. Fortfarande göras
dock anmärkningsvärda framsteg på bronsgjutningens
område, i bearbetandet af stenen och kännedom om
verktygen, medan krukmakeriet skrider afgjordt
långsammare framåt än det dermed samarbetande
vasmåleriet. När den grekiska konsten var i sjunkande,
under romarväldets första tid, nådde konsthandtverket
så småningom samma höjd som konsten; snart hade
det till och med hunnit förbi denna, liksom äfven
hos romarna det redan hos etruskerna iakttagna
förhållandet mellan konst och yrken fortfar.
De under romerska kejsare af romare och greker
uppförda bygnaderna förråda stor omsorg och
skicklighet i utförandet, lugn öfverläggning och
säker beräkning i fråga om konstruktionen; i följd
häraf utvecklas också träkonstruktionen, murförbandet
och stenhuggnfngen, hvalfbygnaden, hvitlimnings- och
anstrykningskonsten, stuckarbetet, mosaiken o. s. v.,
medan ett nästan totalt stillastående råder i fråga
om uppfinnandet af nya arkitektoniska delar och på
det ornamentala området.
Efter kristendomens införande blef detta
annorlunda. Konstnärerna, hänförda af den nya
lärans höga tankar, sträfvade så snabbt framåt,
att handtverksskickligheten, som dessutom led mycket
afbräck genom de oupphörliga krigen, stannade efter.
Hufvudförändringen bestod deri, att särskildt från
9:e århundradet hvalfbygnaden blef den herskande
principen, som gjorde sig gällande ej blott i
konstruktionen, utan äfven i formgifningen. Yrkena
togo nu snart nog igen hvad de försummat, och
detta först inom Tyskland. Stadslifvets snabba
utveckling från slutet af 900-talet befordrade
kraftigt handtverkets och handtverkarnas utbildning;
i ännu högre grad skedde detta genom arbetarnas
föreningar till korporationer, gillen eller skrån. De
till bygnadskonstens område direkt verksamma yrkena
stälde sig under de andligas mäktiga skydd, då deras
förnämsta och mest lönande uppgift var uppförandet af
kyrkor. Deras föreningar fingo namnet »bygnadshyttor»
(fig. 369).
Detta hyttornas förhållande till de andliga, ur
hvilkas led mången utmärkt mästare framgick, gaf
upphof åt denna halft kyrkliga författning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
