Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jernvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trafiken. Evans i Amerika samt
Trewithik och Vivian i
England bragte till stånd maskiner, med hvilka man mer
eller mindre väl, om också med obetydlig hastighet,
kunde färdas på vanliga vägar; men, i likhet med de
flesta af sina efterföljare, kommo de ej längre än
till de första försöken, och deras maskiner måste
snart rymma fältet. Under de senaste åren har det
dock lyckats att af hjelpa många af deras brister,
och större delen af det grofva belägringsartilleri,
som 1870 transporterades från Nanteuil till Paris på
chaussen, framforslades af landsvägslokomotiv.
År förgingo dock, innan den första jernvägen i
nutidens mening kom till stånd; men redan mognade
i tysthet mästaren, som skulle kalla honom till
lifvet. I torftiga vilkor föddes 1781 i den lilla
grufarbetarbyn Wylam vid Newcastle George Stephenson.
Vi skola på ett annat ställe i denna bok
i sammanhang med redogörelsen för hans största
uppfinning, lokomotivet, berätta denna skapande andes
högst intressanta lefnadsöden. Här nämna vi blott, att
det var Stockton-Darlingtonbanan, på hvilken ånghästen
först framilade. Äfven Liverpool-Manchesterbanan,
skolan för alla senare jernvägsanläggningar, afsåg
ursprungligen endast godstransport. Bolagsmännen
förlorade ofta modet, men lokomotivets snillrike
uppfinnare förmådde dem att hålla ut. Oupphörligt
uppdöko dock nya svårigheter, som förstorades
derigenom, att man ännu ej var tillräckligt förtrogen
med dylika arbeten och måste skapa något alldeles
nytt, om hvars åstadkommande de flesta förtviflade. På
ett ställe måste man spränga sig igenom en bergkulle,
på ett annat slå en bro öfver en dalgång o. s. v.,
men den största svårigheten erbjödo dessa milslånga
djupa moras, som ofta förekomma i norra England.
Banan var redan i det närmaste färdig, men ännu hade
man ej bestämt sig för hvilken dragkraft som skulle
användas. Man hade att välja mellan hästar, fasta
ångmaskiner med draglinor och lokomotiv. Stephenson
höll med orubblig seghet fast vid lokomotivet, men
stod så godt som ensam om sin åsigt.
Ett af de förnämsta inkasten mot lokomotivet bestod
deruti, att om man också ej ansåg svårt att med en
ångmaskin sätta hjulen på en vagn i rörelse, man
dock hyste den öfvertygelsen, att dessa hjul endast
skulle svänga omkring på stället, men ej föra vagnen
framåt på skenorna. Och lyckades det än på släta
marken, menade man, måste dock denna rörelse vid den
minsta stigning genast afstanna. Derför hade också
de före Stephenson uppdykta förslagen rört sig med
kuggstänger, kugghjul och dylikt, ja, man har från
denna tid en modell, der vagnen framdrifves af fyra
i sned riktning mot marken arbetande styltor.
Stephenson lät dock ej dessa och dylika farhågor
inverka på sig. Han satte sitt första lokomotiv
med glatta hjul på glatta skenor, och det gick
förträffligt. Särdeles betecknande är det samtal, som
Stephenson vid denna tid hade med presidenten i den af
underhuset för detta ändamål nedsatta komitén. Denne
stälde först till ingeniören den frågan, om det vore
möjligt att bygga en dragmaskin, som tillryggalade
4 engelska (2/3 svenska) mil i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
