Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den första grekiska bok utkom i Milano 1476. Fyner
i Esslingen var den förste, som tryckte med hebreiska
typer, liksom Porrus i Genova med arabiska, den förre
1475, den senare 1516.
I Tyskland bibehöll man nästan öfver allt den
gotiska stilen och utbildade honom småningom till
den der nu brukliga, som af sina brutna kanter fått
namnet frakturstil. Han blef i synnerhet utbildad i
Nürnberg, der Albrecht Dürer uppstälde geometriska
regler för bokstäfvernas riktiga proportioner, som
af skickliga kalligrafer och stämpelskärare lades
till grund för deras arbeten. Redan under förlidet
århundrade kom frakturen genom sin smaklöshet så i
misskredit, att hon var nära att helt och hållet
förvisas ur literaturen, då Breitkopf i Leipzig
antog sig henne, förbättrade hennes snitt samt gaf
henne större rundning och vackrare proportioner
och derigenom lyckades förlänga hennes lif, så att
hon ännu i dag i Tyskland, Danmark och Norge är
den allmännast begagnade stilen, hvaremot hon i de
flesta andra länder blifvit helt och hållet eller
till största delen utträngd af antiqvan.
Förbättringen af denna senare stilsort, liksom
öfver hufvud de flesta typografiska framstegen
under förlidet århundrade, tillhör England och
Frankrike. I England uppträdde först Baskerville
sedan 1756 med nya, särdeles smakfulla typer, och
hans exempel följdes af F. A. Didot, hvilken riktade
boktrycket med en stor mängd nya typer af en dittills
osedd skönhet, finhet och skärpa. Firmin Didot, den
förres son och utrustad med samma uppfinningsförmåga
och smak som fadern, verkade i samma riktning
och gjorde sig högt förtjent af alla konstens
grenar. Han är uppfinnare af den franska skrifstilen
med lutande kägel och gaf genom sin bokstafsmätning
(typometri) medlet att oföränderligt fastställa alla
stilsorters inbördes storleksförhållanden. Det var
först genom de båda Didot, som antiqvan erhöll sin
skarpa kopparsticksartade karakter, medan de äldre
typerna mera erinra om träsnittet. Firmin ändrade
äfven den hittills brukliga proportionen mellan
bredd och höjd, hvartill de aldinska trycken gifvit
de äldsta mönstren. Han gjorde bokstäfverna smalare
och sålunda äfven smärtare, hvarigenom visserligen
hvarje särskild bokstaf får ett elegantare utseende,
men hela trycket blir mera svårläst och ansträngande
för ögat. De engelska stämpelskärarna hyllade i
allmänhet ej denna smak, och från dem ha de tyska
stilgjutarna företrädesvis hemtat mönstren för sin
antiqva. I Tyskland var det först den bekante Karl
Tauchnitz i Leipzig, som tillegnade sig de i
utlandet gjorda framstegen och införde bruket af de
der förbättrade latinska typerna.
En af de största olikheterna mellan ett af nutidens
bättre tryckerier, i synnerhet när det egnar sig
åt s. k. accidenstryck (tillfällighetstryck), och
tryckerierna af det gamla slaget ligger just i den
stora mängden och mångfalden af dess stilförråd. Den
höjda konstsmaken ej mindre än spekulationsandan
har gifvit denna del af konsten en stundom ända till
öfverdrift gående utveckling, och när man genomgår
stilprofven från något af de större stilgjuterierna,
kan man ej annat än förvånas öfver, att boktryckaren
skall anskaffa allt detta. Största delen deraf tillhör
den utsirade och modstilens område,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
