Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstens teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom, att han väl lappar sin deckel, d. v. s. på
de ställen af denna, som skola erhålla ett starkare
tryck, underlägger passande papperslappar, samt
för andra ställen, som skola hållas lättare, gör
utskärningar, hvarigenom trycket får motsvarande
nyanseringar.
Förr och ända till början af innevarande århundrade
skar man uteslutande i längdträ, d. v. s. på
träskifvor, hvilka, som vanliga bräder, på längden
utsågades ur trädstammen. Man begagnade dertill mest
päronträ, men sedermera äfven buxbom, och det enda
verktyget jemte några gröfre till urgräfvande af
större tomrum var, såsom redan är nämdt, en liten
knif, hvilken fördes ungefär på samma sätt som
en skrifpenna. Ur denna användning af materialet
uppkommo som omedelbar följd de egendomligheter,
som man betecknar med uttrycket träsnittsmaner. Då
det på detta sätt var mycket svårt att åstadkomma
fina och korsade linier, måste man nöja sig med att
endast kraftigt återgifva konturerna och de starka
skuggorna och undvika halfskuggor, men deremot
göra dagrarna så breda som möjligt. Härigenom fingo
alstren af denna konst en viss kärnfull kraft, som
alltid haft sina beundrare, så att till och med
inom andra konstgrenar försök stundom gjorts att
efterbilda träsnittsmaneret. Att en sådan trätafla
ej kunde ha någon synnerlig varaktighet och att de
små upphöjningarna så väl vid skärningen som vid
tryckningen ofta sprungo af, kan man lätt tänka sig.
Då vidtog man i England en stor förändring:
träsnidaren Bewick började arbeta på
ändträ, d. v. s. på stockar, som voro på tvären
utsågade ur stammen, och utbytte knifven mot grafstickeln. Denna
förändring, som onekligen medfört stora tekniska
fördelar, bär hela prägeln af sitt engelska
ursprung. Fabriksarbetets, arbetsfördelningens anda
uttalar sig tydligt deri. Först och främst vinnes
dermed tid, ty grafstickeln gör en fåra af ungefär
detta utseende [V], och man åstadkommer således med
ett snitt af detta instrument lika mycket som med två
knifsnitt. Vidare gör ändträet instrumentet ett bättre
och i alla riktningar likformigt motstånd, medan detta
motstånd på längdträet är mycket olika, allt efter
som man skär i fibrernas eller de s. k. årsringarnas
längdriktning eller tvärs igenom dem. Arbetet på
ändträ erbjuder dessutom en mycket större säkerhet
och medger en långt finare utarbetning, emedan äfven
den finaste punkt ej lätt kan springa sönder, då han
står på träfiberns hufvud och sålunda är fast rotad
i trämassan. Dertill kommer slutligen äfven detta
träs ojemförliga motståndsförmåga mot ett tryck, som
verkar jemnlöpande med dess fibrer. Så t. ex. ser man
i grufvorna ofantliga stenmassor uppbäras af korta
störar, de s. k. pitprops. Af denna orsak kan man
äfven af ett i ändträ skuret träsnitt taga många tusen
aftryck, innan någon märkbar nötning visar sig. Härvid
företer sig visserligen den omständigheten, att endast
små trästycken kunna erhållas af den merendels ej
synnerligt tjocka buxbomsstammen och att den mellersta
delen deraf, kärnan, ofta till och med ej är rätt
duglig att skära uti. Denna naturliga inskränkning
förorsakar likväl ingen synnerlig olägenhet, emedan
man genom hoplimning eller sammanskrufning med
metallbultar kan förena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
