Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sig, men endast efter en temligen lång lärotid
och sedan många kopparplåtar blifvit förderfvade. Men
Senefelder hade endast kunnat skaffa sig en enda
plåt, hvars styrka vid hvarje nytt försök blef så
betänkligt förminskad, att han med temlig visshet
kunde på förhand beräkna det ögonblick, då han skulle
nödgas helt och hållet afbryta sitt arbete, ty han
egde ej den minsta utsigt att kunna köpa sig en ny
plåt. Han grubblade derför oupphörligt på, huru han
skulle kunna finna ett ämne, som kunde ersätta honom
den dyra kopparn, om också blott för en tid, till
dess han hunnit förvärfva sig så mycken färdighet
i gravering och etsning, att han ej mer behöfde
förderfva någon koppar.
Detta så ifrigt önskade material låg i ordets
egentliga bemärkelse vid hans fötter. Det var
kalkstenen från Solnhofen, hvilken i München, liksom
i hela södra Baiern och länderna utmed Donau, sedan
århundraden begagnats till golf, fönsterplattor,
grafstenar, bordskifvor m. m. Läsaren skall i
tredje bandet finna en afbildning och närmare
beskrifning af detta berömda kalkstensbrott. Den
fina polityr, som denna stensort antager, kunde
ej undgå Senefelders uppmärksamhet. Han skaffade
sig några små plattor och började å nyo laborera,
etsa och radera, men hade länge ingen aning om sitt
nya materials egenheter. En dag, då han som bäst är
fördjupad i sina experiment, kommer, berättas det,
hans tvätterska. Hans pappersförråd är så medtaget,
att han ej eger en lapp qvar att skrifva tvättnotan
på; han gör derför sina anteckningar provisoriskt
på en nyss polerad sten, och händelsevis med samma
blandning af vax, tvål och kimrök, som han brukade
använda till etsgrund på sina plåtar. Då han efteråt
omskrifvit tvättnotan på papper och skulle borttaga
det skrifna från stenen, undrade han, huru skriften
skulle komma att se ut, om han sloge syra derpå. Han
satte genast sin ide i verket, och man kan tänka sig
hans glada öfverraskning, då han fann, att syran
endast angripit de ställen, som lemnats fria, och
att de af täckfernissan skyddade bokstäfverna nu med
ungefär ett korts tjocklek höjde sig öfver stenen,
liksom bilden på ett träsnitt. Han tog nu en färgboll
och insvärtade skriften, men då hon var obetydligt
högre än stenen, blef äfven den vid tryckningen svart,
och han kunde ej få några rediga aftryck. Senefelder
fann dock å nyo på råd. Han tog nämligen en brädlapp,
insmorde den med färg och lade den öfver stenen. Nu
anfärgades endast bokstäfverna, och han lyckades få
några temligen goda aftryck.
Efter många mödor och ansträngningar hade uppfinnaren
nått ett resultat, som för ögonblicket var honom
nog. Det var dock, som man ser, ännu ej den egentliga
litografin, utan etsningen, hvartill stenen mycket
litet egnar sig, då i anseende till hans löshet bilden
alltid måste blifva mycket grof. Senare försök ha ännu
ytterligare bevisat detta. Senefelder tänkte använda
sin nya konst i synnerhet till tryck af musiknoter,
och det var också det bästa han kunde göra, ty det
då vanliga nottrycket var så fult, att han ej behöfde
frukta, att hans eget skulle sticka allt for bjert af
deremot. Snart hade han äfven skaffat sig tillräcklig
skicklighet i detta arbete och lyckades åstadkomma
aftryck, som voro passabla nog. Hans högsta önskan
var nu att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
