kunna anlägga ett litet nottryckeri. Men hvar få penningar dertill? I denna sin rådvillhet beslöt han till och med sälja det enda han egde - sin frihet. Han ville ingå i armén som legokarl; den derför erhållna summan, 200 gulden, skulle vara tillräcklig att efter genomgången tjenstetid sätta honom i stånd att anlägga ett tryckeri. Men äfven denna sista hjelpkälla uttorkar, då han närmar sig henne: Senefelder är född i Böhmen, och de baierska lagarna gifva endast landets egna barn tillträde till armén. Slutligen beskärdes honom dock en vän och hjelpare i hofmusikern och kompositören Gleissner. Senefelder föreslog denne att trycka några af hans arbeten. Gleissner går in derpå och lemnar honom ett litet penningförskott. Senefelder köper härför stenar och papper och tar ihop med arbetet. Han hade då en gammal dålig koppartryckspress, som kostat honom sex hela gulden, och på denna tryckte han nu, i det han, alldeles som koppartryckaren, lät stenen gå mellan ett par valsar. På detta sätt kunde han på fjorton dagar trycka 120 exemplar af en samling sånger, komponerade af Gleissner. Kostnaderna hade endast uppgått till 30 gulden, och man kan lätt tänka sig, med hvilken glädje han mottog de 70 gulden, som hans arbete inbragte honom, den första frukten af hans mödor. Hans mod och förhoppningar stego nu, i synnerhet sedan hans lilla rörelsekapital blifvit ännu ytterligare ökadt. Gleissner hade nämligen till kurfursten af Baiern öfverlemnat ett exemplar af sångerna och denne uppmuntrat den nya uppfinningen med en gratifikation af 100 gulden. Deremot intresserade sig vetenskapsakademin i München så litet för Senefelder och hans uppfinning, att hon besvarade hans ansökan om understöd med ett anslag af 12 gulden. Detta Senefelders första tryck på sten infaller under året 1796. Uppmuntrade af denna första framgång, tänkte nu uppfinnaren och hans vän på större företag. Det första var, att de läto bygga en ny press, hvaraf de naturligtvis väntade sig bättre aftryck. Det var åter en vals- eller koppartryckspress. Till deras stora bestörtning gaf dock den nya maskinen, trots alla deras bemödanden, endast suddiga och fullkomligt obrukbara afdrag. Den gamla pressen var redan sönderhuggen och den nya omöjlig att begagna. De kunde således ej utföra de arbeten, de åtagit sig, och på alla deras förhoppningar och planer var det slut. Senefelder upptäckte sedermera den mycket enkla orsaken till misslyckandet, som i den första bestörtningen undgått honom. Den öfre valsen i hans gamla press hade en bred utsvällning. För att detta ej vid aftrycket skulle vålla något hinder, stälde Senefelder för hvar gång så till, att denna utsvällning sammanträffade med stenens kant, och på detta sätt blef papperet i första ögonblicket af sin genomgång hårdt klämdt mot stenen, medan valsen i den nya pressen, som var fullkomligt rund, i samma ögonblick han fattade papperet, släpade det öfver den upphöjda insvärtade notskriften och sålunda förderfvade trycket. I sin förlägenhet försökte Senefelder äfven boktryckspressen, men stenarna kunde ej uthärda trycket och sprungo efter några aftryck sönder. Han ansträngde sig länge, men förgäfves, att utfinna något