Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litografins kemi - Maneren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu en liten utflygt på kemins område måste
vi göra. Att den litografiska teckningsfärgen,
sedan han genom syran förlorat sin egenskap af
tvål och åter blifvit fet, harts- eller vaxartad,
borde häfta tillräckligt fast vid stenen för att ej
af valsen afrifvas derifrån, synes vara naturligt;
men, eget nog, kan man från den tryckfärdiga stenen
åter bortskaffa hela teckningen och gör det också,
nämligen genom afvaskning med terpentinolja,
så att konstnärens arbete synes helt och hållet
förstördt; men man behöfver blott å nyo öfverfara
stenen med svärta, för att teckningen åter skall visa
sig. Emellan stenen och den derpå anbragta teckningen
måste således finnas något särskildt förhållande. Vi
sågo nyss, att tvålen i sjelfva verket är ett salt,
der fettet utgör syran och alkaliet basen. Genom
etsningen upphäfdes denna förening och fettsyran
blef fri, kunde således ingå någon annan förening,
och ett tillfälle dertill erbjöd nu stenens kalk. Då
kalken likaledes verkar som ett alkali, ingicks derför
mellan honom och fettsyran en ny kemisk förening:
de förenade sig nämligen till en olöslig kalktvål,
alltså ett nytt salt. Denna förening, som fortsättes
ända till ett visst djup af stenen, verkar å sin sida
lika frånstötande på vattnet och lika tilldragande på
svärtan, som den bortvaskade teckningen gjorde, och
den senares återuppträdande på stenen blir härigenom
lätt förklarligt.
Vi ha nu sett, huru ett ändamålsenligt ordnande
af samverkande och hvarandra motarbetande ämnen:
fett och vatten, tvål, syror och gummi, gifvit
upphof åt en nyttig och vacker teknisk konst. Det
återstår oss nu blott att taga en hastig öfverblick
af de särskilda grenarna af denna konst, de olika
litografiska maneren.
Maneren. Då man ej blott kan upprita teckningen på
den slipade stenens yta, utan äfven ingravera henne
i stenen sjelf, ges det egentligen två hufvudmaner,
som man kallar det upphöjda och det fördjupade
och af hvilka man åter har flera underafdelningar. Det
enklaste och mest använda förfarandet består deruti,
att man medelst stålpenna, pensel eller dragstift på
den nyslipade stenen uppdrager flytande litografisk
tusch. Stålpennorna äro mycket mjukare än våra vanliga
stålskrifpennor och utskäras vanligen af konstnären
sjelf ur ett mycket tunt stålbleck. Pennritningen
är den vanligaste och för det hvardagliga behofvet
nyttigaste, ty allt slags skrift, såsom bref,
cirkulär, priskuranter m. m. kan på detta
sätt lättast åstadkommas. Äfven till bygnads-
och maskinritningar användes detta maner ofta,
ja, äfven mycket fina artistiska arbeten kunna
utföras med pennan. Allt måste naturligtvis komma
i bakvänd ställning på stenen för att vid aftrycket
bli rätvändt. Att lära skrifva skönskrift baklänges
fordrar lång öfning, och det är ganska intressant
att se en skicklig skriftlitograf på stenen uppdraga
dessa uti hvarandra löpande tecken, som förefalla
oss så främmande. Konstnären har med blyertspenna
uppdragit hjelplinier på stenen och lagt honom
så framför sig, att raderna löpa emot, ej ifrån
honom. Vid planschtryck tar man vanligen först en
kalkering af originalets konturer och öfverflyttar
dem medelst ett med rödockra eller dylikt ingnidet
silkespapper på stenen. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
