Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maneren - Graveringsmaneret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Recepten härpå, der dessutom många andra tillsatser,
såsom schellack, mastix, kopal, soda,
salpeter m. fl. uppträda, äro dock talrikare,
än för litografen gerna kan vara önskligt. Samma
tuschmassa ger i förening med något vatten det
litografiska bläcket. Tuschen rifves torr i ett
fat och upplöses sedan med distilleradt vatten,
tills vätskan erhållit den önskade tjockleken. Till
retuschering och för att gifva teckningen mera
mjukhet och harmoni begagnar man sig äfven af
tamponen, en mjuk färgboll, som man anstrukit med
tunn svärta. För att höja effekten begagnar man sig
äfven stundom vid detta maner af penna och pensel
samt, för åstadkommande af de ljusaste partierna,
af skafjernet. Svartkritmaneret är så till vida det
lättaste, som hvar och en, som kan med svartkrita
teckna på papper, äfven kan på sten åstadkomma en
bild, medan deremot pennans begagnande förutsätter
en långvarig öfning. Men fordras något, som höjer
sig öfver det vanliga, är detta maner långt svårare
än de andra, och det behöfves en stor konstnärstalang
för att här kunna åstadkomma något verkligt godt. Men
då de stora talangerna städse äro tunnsådda, är det
ej att undra på, att just i detta maner så mycket
underhaltiga saker se dagen. Äfven tryckaren måste
här ha ett visst konstförstånd, ty om han ej förstår
att med insigt och smak fördela sin färg, erhåller
han äfven af den bästa teckning på stenen endast
dåliga aftryck. Dock ser äfven det bästa aftryck
alltid något kallt och torftigt ut i jemförelse
med bilden på stenen. Detta har dels sin grund i
stenens gula färg, som ger bilden en varmare ton, men
dels också deruti, att teckningens finesser aldrig
fullständigt återgifvas i aftrycket. Svartkrittrycket
har i synnerhet af fransmännen blifvit drifvet till
en hög grad af fulländning.
Vi gifva i fig. 571 en afbildning af en sådan i
svartkritmaner utförd litografi, der dess särskilda
egendomligheter, tydligt framträda. Då afbildningen
här är åstadkommen medelst träsnitt, har hon af denna
anledning ett särskildt konstvärde.
Vid båda de nu beskrifna maneren verkställes
teckningen på den friska, känsliga stenen; litografen
måste derför, i synnerhet vid teckningen på de ruggiga
stenytorna, iakttaga den största försigtighet, att
ej någon smuts kommer på stenarna och förderfvar
hans arbete. Den minsta beröring med fingret är
tillräcklig att på stenen framkalla en flottfläck,
som på aftrycket visar sig; svart; han stöder derför
armen på ett bräde, som ligger tvärs öfver stenen
utan att beröra honom, då det i båda ändarna hvilar
på underlag, som äro högre än stenen.
Graveringsmaneret. Vid detta eller det fördjupade
maneret är nämda försigtighetsmått deremot mindre
behöfligt; dock måste äfven här stenen aktas för
beröring af våta och feta ämnen. När gravering
på sten skall ske, bestryker man honom först med
gummilösningen och låter honom torka. Han är nu, såsom
vi redan veta, oemottaglig för tryckfärgen, äfven om
det derpå sittande gummilagret afvaskas. Konstnären
uppritar nu sin teckning på den med en sotfärg
insvärtade stenen och inristar henne sedan med
en skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
