Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oroliga jordlifvet. Af ammoniaken bli grönskande
ängsmattor, och den hårda klippan går småningom
öfver i kött och blod. Ty naturens materialförråd
låter hvarken öka eller minska sig. De verkande
naturkrafterna kunna blott ikläda materialet olika
former.
På bergens kammar afsattes ur atmosferen vattenånga
som fina töcken- och daggpartiklar, hvilka förena
sig till droppar, som, lydande tyngdlagens bud,
falla och röra sig och allt jemt tränga nedåt mot
lägre trakter. Men under denna sin färd gnaga de
och fräta på sitt underlag. De taga med sig hvad
de kunna upplösa och utgräfva sålunda efter hand en
liten urhålk-ning eller fördjupning, som med tiden
kan bli en rymlig flodbädd, djupt inskuren mellan
höga och branta klippväggar. Den fina sanden, det
olösta ler- och kalkslammet afsätta sig på låglandet
och bidraga der att bilda en tjenlig jordmån för det
groende fröet. Genom roten insuper växten sin näring,
som endast utgöres af sådana i hårda hälleberget,
i vattnet och luften förekommande ämnen, hvilka
äfven kunna framställas i våra laboratorier. Dessa
ämnen öfvergå i den lefvande växten till träsubstans
och färgämnen, till socker och välluktande oljor,
stärkelse och gummi, och endast härigenom blir ett
djurlif möjligt. Ty djuret kan ej lifnära sig af
jordens salter eller af luft och vatten allena; för
dess tillvaro och utveckling fordras ovilkorligt
sådana födoämnen, som endast kunna tillagas i
växternas inre.
Växterna hemta sin näring ur luften, ur vattnet, från
stenrikets oorganiska område och äro i sin ordning
föda åt djurriket; men den glupska menniskan använder
allt, både växter och djur, sten och luft för sina
njutningar, som småningom öfvergå till verkliga behof.
Under hvilka former och förhållanden än ett jordiskt
ämne må förekomma, utfinner menniskans omättliga
åtrå alltid något sätt att vända sig det till nytta,
-och allt sådant, som besitter några mera användbara
egenskaper, sträfvar hon af alla krafter att tillegna
sig. De henne omgifvande vilda trädens och buskarnas
frukter förmå ej längre tillfredsställa hennes
förfinade gom, och hon förskaffar sig derför fjerran
ifrån frön till ädlare träd- och buskslag, hvilka
hon söker uppdraga i sin närhet. För att öka markens
bördighet och afkastning luckrar hon upp henne,
och växternas rötter ger hon medelst gödslande Ökad
näring. Men att skapa någonting, det förmår hon ej.
Hon kan med sitt arbete underlätta och befordra de
naturliga vilkoren för erhållande af tidiga skördar
och ymnigare gröda, men hon måste låta allt gå i den
af naturen en gång för alla utstakade ordningen. Ingen
länk i den kedja, genom hvilken materien gör sitt
kretslopp, kan menniskan saklöst taga bort. Den tama
boskapen ger henne föda och kläder, men blott under
det vilkor, att de tjenande djuren få sina behof
fylda, och härtill fordras, att menniskan brukar
jorden, att hon börjar från början och åt sig och
sina husdjur bereder skördar af säd och gräs.
Den fasta jordskorpan utgör den outtömliga
skattkammaren, den lösa åkerjorden deremot det
myntverk, der den hårda stenen ompräglas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
