Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användbara former. Väl kunna naturens krafter på trånga
och slingrande irrgångar smyga sig in i den omätliga
förrådskammaren för att derifrån bortröfva atom efter
atom af den underjordiska rikedomen, men menniskan
förmår ej med sina klumpiga verktyg arbeta sig
igenom de hårfina springor, der luften och vattnet
bana sig väg. Dock, hon brinner af begär att spränga
bommarna och befria den fängslade Plutos. Men emedan
hon ej, såsom de nyss nämda våldsverkarna, har en
obegränsad tid till sitt förfogande, väpnar hon sig
till sina plundringståg mot naturen med kraftiga
anfallsvapen. Hon utforskar noga sin motståndares
svagaste punkter och sätter i sin ifver att lyckas
lifvet på spel.
Både skal och kärna gör hon sig till godo, och med
hvarje nytt fynd uppstår hos henne ett nytt behof.
Af stenen, som hon använder till bygnadsämne,
fordrar hon styrka och varaktighet eller texturens
och teckningens skönhet. För kroppens närande borrar
hon sig salta och söta källor. Hon gräfver i bergens
djup efter malmer och ädla stenar för att smycka sig
dermed eller deraf tillverka vapen och verktyg. Ja,
hon plundrar fornverldens grafvar på deras innehåll,
dessa i sten bevarade öfverlefvor af långt för detta
förgångna tidehvarf, dessa kolrika växtmumier, hvilka
hon betraktar som sitt rättmätiga arf och använder
som ett värdefullt, välkommet brännmaterial. Med
hammare och borr arbetar hon sig allt djupare ned,
ifrigt spejande efter något skimrande malmkorn,
någon mörk kolrand eller någon tindrande kristall,
som kunde innebära löfte om byte.
Men vidt och bredt sprida sig dessa från jordens
innandöme röfvade skatter, så snart de fått skåda
dagens ljus. Under de mest olikartade gestalter
ryckas de bort af tidens rastlöst böljande
verksamhetsflod. De äro underkastade förgängelse och
upplösning. De föra ett stormigt lif och komma först
då åter till ro en tid, när de fått tillfälle att
afsätta sig som skarpkantiga kristaller i remnorna
af de urgamla bergen.
Och liksom bergens fasta bygnad, genomsökes äfven
vattnets rike af menniskan. Detta välvilliga element,
vilkoret för menniskans lif, som vederqvicker
hela naturen och tillför växterna deras näring,
tvingar hon att bära hennes skepp och drifva hennes
qvarnar. Hvar helst det kan vara henne till nytta,
samlar hon upp vattnets otyglade kraft med sina
skoflar och hjul. Hon hämmar dess fria lopp och
inskränker dess område för att öka sina åkerfält och
utrymmet för sina bygnadsföretag.
Ej ens det hemlighetsfulla, tysta hafsdjupet
undslipper henne. Äfven till dessa af fantasin rikt
utsmyckade rum, der den ädla korallen sijuter sina
blodröda grenar och perlans gåtlika bildningsprocess
försiggår, dit ingen storm, hur våldsam, intet dån,
hur starkt, förmår tränga sig ned, der sällsamma
växtformer, väldiga muslor och månggestaltade
koraller beteckna hafsgudinnornas rike, der djur- och
växtverlden på ett omärkbart sätt öfvergå i hvarandra,
äfven dit sänker menniskan sitt nät och sin krok,
eller stiger hon sjelf ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
