Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serravezza, Massa och Carrara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färgskalan från hvitt till blått, dels enkelfärgad,
dels fläckig och strimmig. Allt efter hans olika
färgförhållanden skiljer man mellan bianco chiaro,
bianco ordinarie, bardiglio comune och bardiglio
fiorito. Men statymarmor finnes här ej.
I statymarmorn är den kolsyrade kalkjorden nästan
kemiskt ren och kristallinisk, hvaremot de färgade
marmorarterna innehålla koliga ämnen, hvilkas olika
mängd föranleder större eller mindre färgdunkel. Men
oaktadt denna kolhalt, som säkerligen härleder sig
från qvarlefvor efter urtida djur och växter, har
man ej anträffat några försteningar i Serravezzas
eller Carraras marmor, hvilken geologerna gifvit en
plats bland juraformationens kalkstensbildningar.
När man lemnat bakom sig stenbrotten vid Costa,
anländer man på den allt mera brant stupande stigen
till de små byarna Ruosina och uppnårr med Retignano
och Stazzema högt öfver sig till venster, Rondone,
der stenbrotten sluta. Vidsträckta urhålkningar
på båda sidor om vägen gifva en föreställning om
de massor af marmor, som härifrån upptagits, och af
de vidt utbredda stenvarpen, som sträcka sig nedåt
daldjupet, kan man sluta till marmorbrytningens
höga ålder.
Denna marmor har ett högst egendomligt utseende. Han
är nämligen en så kallad marmorbreccia, bestående
af kantiga brottstycken och stenfragment samt
rullstenar af den mest olika form och storlek, hvilka,
härstammande från förut befintliga, men genom någon
naturrevolution förstörda marmorlager, blifvit genom
något cementartadt ämne åter sammanfogade till en fast
stenmassa. En enda handstuff kan sålunda utgöra en
profkarta på alla i nejden förekommande marmorarter,
och då bindmedlet, hvari de mångfaldigt olika
marmorbitarna ligga hopkittade, har en brun eller röd
färg, är det lätt att förstå, att denna marmorbreccia,
då hon blifvit slipad och genom polering erhållit
den vackra glans, hvaraf hon är mäktig, måste
frambringa den skönaste verkan. Dylik marmor har ock
sedan gammalt varit ett högt värderadt ämne till
pelare, väggbeklädnader och andra arkitektoniska
ornament, men högst har man dock skattat den från
Rondone eller, såsom han på konstspråket kallas,
serravezzamarmorn. Vackrast är den sort, som har
persikeblommans färg; dessutom förekomma i synnerhet
hvita, röda och violetta färgskiftningar.
Marmorbreccian kallas ock mischio, blandad, eller
affricano efter en marmorart, som romarna bröto i
Afrika och i synnerhet använde till pelare. Medeltiden
och särskildt renässansen hafva med stor förkärlek
anlitat denna stenart, och öfver allt i italienska
tempel och palats påträffar man henne i form af
hvarjehanda stenhuggeriarbeten. Men med all sin
skönhet har hon dock det felet att ej kunna synnerligt
motstå väderlekens inflytande. I fria luften vittrar
hon snart och lämpar sig således bäst till ornament
inuti rum.
Stenbrotten vid Rondone gå djupt in i berget. Sågarnas
gnisslande, dånet af hamrarnas slag mot mejslarna,
lampornas matta sken, vimlet af de ifrigt syslande
arbetarna, af hvilka somliga spränga, andra grofhugga de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
