Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufbrytningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För Amerikas äldsta invånare var, utom silfver och
guld, endast kopparn bekant. Andra folk deremot
började genast använda redskap af jern jemte dem
af sten. Afrikas negrer tillverka sitt jern på ett
mycket enkelt sätt, som äfven användes mångenstädes
i Indien och likaledes synes ha varit i bruk hos
de gamla germanerna. De trånga, några få fot höga,
murade smältugnarna fyllas med träkol, hvarpå sedan
lägges nästan alldeles ren, rik jernmalm. Medelst
blåsbelgar indrifves nedtill en stark luftström,
hvarigenom erforderlig hetta åstadkom mes, för att
kolen må kunna afskilja syret ur malmen och det
sålunda reducerade jernet smälta.
De tyska bergstrakterna äro öfversållade med otaliga
varp af jernslagg, hvilket bevisar, att något
liknande sätt att tillverka smidbart jern der varit
i långliga tider öfvadt. Den tyska och nordiska
sagan har mycket att förtälja om ett skogssmide i
jern. Fråga vi språkforskaren, skall han säga oss, att
de germaniska stammarna af gammalt hade ett för dem
egendomligt ord för jern. Det är det gammalgermaniska
ison eller iron, som ej har någonting gemensamt
med det bretoniska fer, det latinska ferrum eller
det grekiska [sideros]. Koppar är deremot ett
gammalt gaeliskt ord copar, coppar. Ej heller äro
orden messing och brons af germaniskt ursprung. Tenn
härledes från det kinesiska ordet tin.
Ständigt kringflackande, nomadiserande folkslag
kunna ej idka någon egentlig grufbrytning. Blott
tillfälligtvis leta de i marken efter metaller och
malmer, såsom de första guldletarna i California
och Australien för ej länge sedan gjorde. Härvid
ha naturens krafter på förhand kommit guldsökarna
till hjelp derigenom, att de upplöst, sönderfrätt
och grusat de stenarter, i hvilka den ädla metallen
finnes till obetydlig mängd insprängd. De lättare,
jordartade vittringsalstren spolades bort, de guldet
omslutande svafvel- och arsenikmetallerna syrsattes
och upplöstes, och sålunda bildades guldsanden,
vaskguldet, der den frigjorda metallen vanligtvis
förekommer som fina gnistor och smärre korn eller små
tunna bleck, men stundom äfven i mera sammanhängande
form, sparsamt utströdd i flodernas sand eller de lösa
jordlagren i allmänhet. Der denna sand ligger qvar på
sin ursprungliga plats ofvanpå den ännu ovittrade,
guldförande bergmassan, håller han knappast 1/15000
dels procent guld, men i flodbäddarna och der små
vattenfall fört slamningsprocessen längre påträffas
stundom en något större guldhalt. Det ser ut, som
skulle guldet i allmänhet förekomma mest samladt
vid och nära under jordytan. Grufvorna i Australien
och vid Beresoff i Sibirien gifva intet guld alls
på 70–100 fots djup. Det samma torde till en viss
grad gälla äfven om silfret och kopparn. De rika
malmlagren vid Rammelsberg på Harz uppskrapades af
Henrik Fågelfängarens jagthäst, och silfvergångarna
vid Joachimsthal i det böhmiska Erzgebirge upptäcktes
genom en kullblåst gran, i hvars rötter förgreningar
af gediget silfver voro inflätade. En annan gång
mejade en fattig flicka gräs i skogen och afskar med
sin skära jemte gräset och blommorna äfven ur jorden
uppskjutande trådar af gediget silfver. En herde rör
om elden med sin staf, och stafven blir förtennad. Han
hade tändt sin lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
