Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufbrytningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brasa ofvanpå ett tennmalmslager, och den lätt
reducerade malmen förvandlades till glänsande
metall. Vid Falu grufva visas ännu den plats, hvarest,
enligt traditionen, en gets rödfärgade ragg gaf första
anvisningen på det stora malmförrådet, och vid Sala
påstås silfvermalmen först ha blifvit upptäckt under
roten af en kullblåst tall.
I trakter, som ännu ej besökts af någon
bergsbruksidkande folkstam, kunna liknande
tilldragelser ännu ganska lätt inträffa. När
spaniorerna bosatte sig i Mejicos och Perus högländer,
påträffade de ur berget mur- eller kamformigt
uppstående silfverdendriter (gediget silfver
i gren- eller stjelkform), som tillhörde några
genom den omgifvande bergmassans vittring blottade
silfvergångar. Naturligtvis har dock den på ytan
liggande malmrikedomen blifvit hårdt medtagen i de
af kulturfolken sedan lång tid tillbaka bebodda
länderna. Man måste der gräfva djupare för att
upptäcka nya skatter, och sålunda uppkom efter hand
en grufbrytning i egentlig mening.
Grufarbete bedrefs redan af egypter och fenicer,
från hvilka senares koloni Kartago det torde ha
utbredt sig bland folken vid Medelhafvet. Samtidigt
synes man i England ha brutit tennmalm, då fenicerna
hemtade denna metall jemte bernstenen från de nordliga
länderna, der dock sannolikt ingen annan malmsort
då ännu var föremål for grufbrytning. Ännu bättre
än grekerna förstod det praktiska romarfolket draga
nytta af de underjordiska malmlagren, till hvilkas
bearbetande de använde sina i de ständiga krigen tagna
fångar. Äfven förbrytare skickades till bergverken,
och då vi läsa, att en sådan dom ansågs lika med
dödsstraff, torde väl den romerska grufarbetarens
lott varit föga afundsvärd. På sådant sätt anlades
emellertid och brötos grufvor i Spanien, Frankrike,
England, Ungarn, Galizien och Tyskland. I de flesta
fall var väl denna malmbrytning endast stäld på
rof. Dock härleda sig redan från romartiden åtskilliga
inrättningar, som innebära betydande framsteg till
ett mera planmässigt förfarande. Så t. ex. hade man
vattenuppfordringsmaskiner, sörjde för luftvexlingen
i grufvorna, och malmens brytning medelst tillmakning
eller eldsättning synes redan då. ha begagnats. Så
berättas det om Hannibal, att han vid sitt tåg
öfver Alperna banat sig väg i bergen med eld och
ättika, Guld erhöllo romarna i Egypten och Spanien,
och äfven i Gallien var denna ädla metall föremål
för grufbrytning. Silfver och bly hemtades från
Gallien, som likaledes försåg romarna med koppar och
zink till deras bronsarbeten. Tenngrufvorna lågo i
England. Qvicksilfver fans i Spanien, medan ön Elba
och Schlesien voro berömda för sina jernmalmer.
Såsom redan blifvit nämdt, bröto romarna malm äfven i
Tyskland. Man ser ännu spåren deraf nära Ems vid Lahn
i de s. k. krummhälsestrecken (krumholtsorterna),
mycket låga arbetsrum, som nästan endast omfattade
det af koppar-, zink- och silfverhaltiga blymalmer
bestående fyndiga malmlagret och föranledde ett ganska
besvärligt arbetssätt, som emellertid ännu begagnas
vid brytningen af kopparskifferslagren vid Mansfeld
och Richelsdorf, liksom ock på smala stenkolsflötser
vid Minden m. fl. ställen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
