Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufbrytningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grufbrytaren måste nämligen, liggande raklång och
skjutande sig fram på ett krokigt bräde (krummholz),
fäst vid venstra armen, förrätta sitt arbete i det
endast två fot höga rummet, då förtimringen och
bortskaffandet af det ofyndiga berget skulle medföra
allt för stor kostnad, om orterna brötes högre. Äfven
vid Wiesloch i Schwarzwald och i Böhmerwald finnas
gamla romerska bergverk.
Att redan under de frankiska konungarna bergsbruket,
som hvarje enskild man dessförinnan kunde på egen
grund fritt och obehindradt idka, erhöll en viss
statsekonomisk betydelse, synes deraf, att dessa
konungar gjorde anspråk på förläningsrätten till dess
utöfvande. Redan Karl den store utfärdar ett påbud för
hyttarbetare rörande silfvers skedning från bly. Andra
ännu förvarade handlingar förskrifva sig från en icke
mycket nyare tid, så t. ex. ett år 833 för abboten
i Corvey utfärdadt förläningsbref på brytning af
salt. Bergsregalet utbildade sig allt mera afgjordt
till en monarkens personliga suveränetetsrätt. Men
derpå följande århundraden med sina oroligheter och
skakningar voro ej särdeles egnade for utvecklingen
af bergsbruket, som mer än de flesta andra yrken är
i behof af ett stadgadt samhällsskick. Visserligen
började man redan 920 ett ännu i dag fortbestående
bergsbruk i Rammelsberg vid den tyska kejsarstaden
Goslar på Harz, men någon egentlig uppblomstring
erhöll detta bergverk först i 12:e århundradet.
På den tiden och äfven senare Begåfvo sig
italienare och i synnerhet venezianer gång efter
annan till Tyskland för att der vinna silfver och
guld. Dessa kringströfvande äfventyrare, som öfver
allt drömde om stora rikedomar, omgåfvo sig med
mycken hemlighetsfullhet. De gingo för det mesta
i munkdrägt, såsom bland den tidens resande var
brukligt. Genom hårresande berättelser om bergandar
och troll sökte de skrämma landets glesa befolkning
för att i ostörd ro få drifva sitt yrke. Bergmunkar
och bergrån, trollet Rübezahl i Riesengebirge och
den vilde mannen på Harz, allt detta och mycket
annat var troligen af deras uppfinning. För få år
sedan återfunnos på Schneekoppe i Riesengebirge af
italienarna brutna silfvergrufvor; i en af dessa
funnos ännu verktyg qvar.
Men vid samma tid idkades ett mera ordentligt
bergsbruk af Böhmens invånare (czekerna), ett
folk, hvars kultursträfvande måste efter den
tidens måttstock sättas ganska högt. Deras äldsta
bergverk voro anlagda i Böhmerwald mellan Budweis,
Reichenstein och Mies. Här erhöllos i stor myckenhet
silfver, guld, ädelstenar, bly, koppar och tenn, så
att dessa trakter på visst sätt voro för den tiden,
hvad det metallrika Ural och California äro i vår.
Äfven Ungarn hade redan då ganska gifvande guld-,
silfver- och koppargrufvor vid Schemnitz och
Kremnitz. Från Böhmen utbredde sig sedermera en
konstmässigt skött bergshandtering till Erzgebirge
och Harz. De nu varande tyska benämningarna zeche för
grufva, zechenhaus för schakttorn, schlacke (slaky)
för slagg, blech (plach) för bleck, draht (drat)
för tråd, äfvensom många andra från czekerna lånade
uttryck vitna nogsamt, hvarifrån det tyska bergsbruket
härstammar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
