Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufbrytningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jerngrufvor, upptagna omkring år 1360, Åtvidaberg,
som erhöll förnyade bergslagsprivilegier 1413,
Tunaberg i Södermanland från början af 1400-talet
och Dannemora, der man till en början bröt på
silfvermalm i en grufva, som år 1481 bortgafs till
Upsala erkebiskopsstol.
De ädla metallerna voro till en början
bergshandteringens vigtigaste föremål. Af jern och
stenkol, nutidens allra förnämsta bergverksalster, var
fordomdags behofvet jemförelsevis ganska ringa. Man
skulle trott, att upptäckten af Amerika med dess
utomordentligt rika grufvor af ädel metall skulle ha
verkat i någon mån hämmande på utvecklingen af den
europeiska guld- och silfverbrytningen. Detta var dock
för ingen del fallet. Det europeiska bergsbrukets
gyllene tid räckte ända till det tretioåriga
kriget. Dels framkallade nämligen verldshandelns
uppblomstring under 15:e århundradet ett mycket ökadt
behof af tjenliga betalningsmedel, dels uppvägdes
den obestridliga fördel, som låg i de amerikanska
grufvornas större rikhaltighet, af de mångahanda
förbättringar i arbetssättet, som efter hand infördes
vid de europeiska bergverken. Vi behöfva blott nämna
krutet, som började i Tyskland användas under 14:e
århundradet, och framför allt amalgameringsprocessen,
för att dermed angifva, i hvilka riktningar de
största framstegen skedde. Men dessutom hade hela
maskinväsendet undergått en stor omgestaltning,
och mineralogin började blifva en vetenskap. Georg
Agricola, bördig från Glauchau i Sachsen, må nämnas
som en i dessa riktningar vägbrytande, kraftig ande.
Men det tretioåriga kriget med sin hämmande och
qväfvande inflytelse på all industri inverkade äfven
menligt på bergshandteringen, som först under de
senaste hundra åren genom den hastiga utveckling,
naturvetenskaperna då erhöllo, kunnat fullt repa sig
från den lägervall, hvari hon råkat.
Så t. ex. afkastade grufvorna vid Freiberg i det
sachsiska Erzgebirge åren 1691–95 från 2 600 till
9 100 thaler. Derefter och intill år 1708 uppgick
årsvinsten från 12 400 till 20 000 thaler, och
år 1717 utgjorde hon något mer än 28 000 thaler
(omkring 75 000 rdr). Ehuru således en långsamt
fortgående förbättring är omisskänlig, äro dock nu
anförda siffror, i betraktande af dessa bergverks
stora omfång, ganska blygsamma. I full blomstring
var det europeiska bergsbruket då endast i Spanien,
der i synnerhet qvicksilfversgrufvorna måste af alla
krafter bearbetas för anskaffande af den erforderliga
mängden qvicksilfver till silfververken i Peru och
Mejico, der den lättskötta amalgameringsprocessen
blifvit införd. Genom det ofullkomliga sätt, hvarpå
denna process der utfördes, åtgingo nämligen oerhörda
massor qvicksilfver, då man föga bekymrade sig om
att samla upp det å nyo, sedan det en gång blifvit
användt. Spanien utskeppade då jern till och med
till England. Näst Spanien voro Sverige och Norge de
metallframbringande länder, som hade mest att lemna,
Redan då var det svenska jernet vida berömdt. Äfven
Ryssland började .arbeta sig upp. Peter den store
inkallade’ sachsiska bergsmän. I Sibirien, på Altai
och Ural, upptäcktes rika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
