Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmernas bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Malmernas bildning. Huru i den fasta bergmassan
malmerna bildats, huru det tillgått, att de särskilda
beståndsdelarna i någon viss malm träffat på hvarandra
och med hvarandra bildat just den malmen, derom kunna
vi i många fall endast våga en gissning. Vi kunna
visserligen iakttaga och äfven sjelfva åstadkomma
svafvelkisens öfvergång till brun jernockra,
kopparkisens och röd kopparmalms till atakamit,
kopparlasurens till malakit, liksom äfven afsättningen
af sjö- eller myrmalm ur jernhaltigt vatten, men
att derför vilja påstå, att malmerna nödvändigt
alltid måste ha uppstått på det sätt, hvarpå,
enligt vår erfarenhet, de kunna uppstå och stundom
äfven verkligen bildas, vore ett stort misstag. Efter
all sannolikhet förefunnos malmernas beståndsdelar
redan inmängda i de glödande smälta massor, som sedan
stelnade till urberg eller utgjorde materialet till
de eruptiva bergarterna. Många naturforskare äro
till och med benägna att antaga, att jordens inre
kärna till större delen består af tunga metaller,
emedan ett sådant antagande skulle på ett otvunget
sätt förklara jordens medeltäthet (5,44 enligt Reich),
hvilken är nära dubbelt så stor som jordskorpans. Ofta
ha de tunga metallerna redan från början i stor mängd
ingått mineraliska förbindelser, såsom fallet är med
jernet, hvilket utgör en beståndsdel i många mycket
allmänt förekommande mineral. I andra fall torde de i
följd af sin ädla natur ha bevarat sin sjelfständighet
och endast mekaniskt blandat sig med den öfriga
massan. Slutligen torde ock en del ha drifvits fram
ur jordens innandöme, sedan förhållandena ofvan jord
redan hunnit stadga sig.
Hela denna fråga är dock för vårt egentliga
ämne af ringa vigt, när vi erinra oss, att i den
sinliga verlden ej ges någonting absolut fast och
orörligt. Ej ens i sådana bergarter, der stålborren
knapt förmår nöta sig in, i den fastaste granit eller
porfyr, ligga de särskilda småpartiklarna bredvid
hvarandra försänkta i en evig dvala. Den nyaste
tidens mikroskopiska undersökningar ha ådagalagt,
att alla bergarter äro genomdragna med oräkneliga,
fina porer, i hvilka vätskorna utöfva sin upplösande
och omsättande kraft. Ett slag af attraherande
krafter kalla vi elektricitet, ett annat magnetism,
ett tredje kemisk frändskap, men på hvad sätt alla
dessa krafter meddela sig, från atom till atom,
vandra ur hand i hand och utjemnande verka hela
jordmassan igenom, derom kunna vi svårligen göra
oss någon sinlig föreställning. Att emellertid
sådana krafter drifva sitt spel, är uppenbart ej
allenast genom de resultat af deras verksamhet,
som föreligga i de metamorfoserade bergarterna,
utan äfven genom de gedigna metallmassorna, som i
vissa afseenden förete en öfverraskande likhet med de
metallfällningar, den elektriska strömmen frambringar
i en galvanoplastisk apparat. Så snart vi blott veta,
att äfven den fastaste sten ej är ogenomtränglig,
behöfva vi ej vara i förlägenhet om krafter att sätta
dess beståndsdelar på rörlig fot. Och om detta ännu är
fallet, huru mycket mera måste det ej varit det under
tider, då helt andra, mäktigare värmeförhållanden
än nu förefunnos både ofvan och under jord och de
omsättande, förändrande krafterna i en vida högre
grad förmådde göra sig gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
