Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De fossila bränsleämnenas bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förruttnelseprocessen längre fortskridit. Brunkolet är följaktligen rikare på
kol, men fattigare på väte och syre. I afseende på den grad af
sönderdelning de organiska ämnena undergått, intager brunkolet en plats midt emellan
den yngre torfven och det äldre stenkolet, hvilket senare förlorar allt mera
väte och syre och slutligen öfvergår till antracit. I guvernementet Tula i
Ryssland finnas mellan den devoniska och stenkolsformationen nedbäddade
växtlemningar från jordens äldsta utvecklingsperioder, som dels ännu äro torf,
dels brunkol, dels redan stenkol. Dessa växtlemningar bevisa ovedersägligt,
att man har framför sig verkliga torflager från denna aflägsna tid samt att
genom dessas småningom skeende förvandling stenkolet bildats.
Brunkolslagren likna torflagren deruti, att antingen de undre skikten
innehålla trädrötter eller delar af stammen, i hvilket fall de härstamma från
höglända torfmossar, eller ock, såsom i de sidlända torfmossarna är fallet,
de ofta ganska tillplattade trädstammarna ligga tätt hoppackade i de öfre
skikten. Man behöfver dock ej antaga, att hvarje nu befintligt lager af
brunkol eller stenkol nödvändigt måste någon gång i tiden varit torf.
Man känner nämligen brunkolslager, och måhända torde dessa utgöra
flertalet, som till hela sin tjocklek bestå af trädartade växter och kunna
framvisa fossila lemningar af tjocka trädstammar, samt stundom ingenting
annat, ända ned till liggandet. Af denna beskaffenhet äro t. ex.
brunkolsflötserna i det sachsiska Lausitz, äfvensom många i närgränsande
böhmiska koldistrikt. Äfven dessa qvarlefvor af ett förgånget växtlif hafva utan
tvifvel blifvit hvad de nu äro genom en på liknande sätt försiggången
förruttnelse eller förmultning af de organiska ämnena, måhända under
medverkan af vatten, värme och starkt tryck. Men denna förvandling har ej
försiggått på den plats, der växterna fordom lefde. I många fall torde man
tvärtom få antaga, att i följd af stora sammansvämningar materialet erhölls
från vidt utbredda landsträckor och sammanpackades på ett jemförelsevis
litet område.
Brunkolslagren hafva vanligtvis endast en jemförelsevis obetydlig
utsträckning. Stundom ega de visserligen ganska stor tjocklek eller mäktighet, men
denna är inom korta afstånd mycket föränderlig. De skäras ej sällan tvärt
af eller kila alldeles ut.
I den del af Hessen, som kallas Wetterau, förekomma brunkolslagren på
en yta af vid pass två qvadratmil i form af flera bredvid hvarandra liggande
smärre flötser, af hvilka den vid Dorheim (Friedberg) blifvit nästan helt
och hållet utbruten, hvarför ock hans noga undersökta och kända
formförhållanden kunna tjena som upplysande exempel på dylika aflagringar.
Brunkolsflötsen vid Dorheim har en längdutsträckning af 2 300 fot samt
250 till 400 fots bredd. Hans begränsningslinie företer en mängd ut- och
ingående vinklar. Åt sidorna har flötsen en mäktighet af 80 fot, men i
midten är han endast 20—30 fot tjock. Han är öfverlägrad med ett 50—100
fot tjockt lerlager, som der och hvar innehåller flodsnäckor, ett bevis, att
efter kolflötsens uppkomst en flod eller bäck öfverspolat trakten. På ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
