Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltets betydelse - Saltets förekomst i naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och voro betäckta med jordlager, i hvilka man funnit
germaniska och romerska fornsaker, vapen och grafkammare.
Germanernas saltberedningsmetod var till en början mycket
konstlös och enkel. De öste det salta källvattnet öfver
glödande kolhögar och erhöllo sålunda svarta, orena
saltskorpor, hvarmed de sedan kryddade sin mat. Romarna
deremot, som för nära 2 000 år sedan innehade södra
Tyskland, erhöllo sitt behof från Italiens och södra
Galliens saltverk. De kokade ej salt i Tyskland. För de
gamla voro saltkällorna heliga, och man omgärdade dem
med fästningsverk, såsom vid Nauheim, der man ännu ser
lemningar efter sådana anläggningar.
Saltets förekomst i naturen. Hafvet, som upptager mer
än två tredjedelar af jordens yta, håller på alla
ställen salt. Men halten är ej öfver allt lika stor.
Medan på ett ställe hafsvattnet är synnerligt rikt på
salt, är det på ett annat ganska saltfattigt. I
synnerhet är saltmängden ringa utmed hafskusterna, der
floder utmynna. Härpå utgör Medelhafvet ett ganska
lärorikt exempel. Svarta hafvet håller knappast något
salt. Det är ett hafsbäcken, som upptager och å nyo
afdunstar stora, ur Europas östra och mellersta delar
tillströmmande vattenmassor. Men emedan ej allt det
vatten, som floderna ditföra, kan der afdunsta,
utströmmar en del genom sunden vid Konstantinopel och
Dardanellerna i det egentliga Medelhafvet, hvars salta
vatten sålunda utefter Greklands och Mindre Asiens
kuster utblandas med sött. Af samma anledning är ock
vattnet mindre salt vid Nilens mynningar, i venezianska
hafsbugten, der floderna Adige och Po utrinna, samt vid
Marseille och Tortosa, i hvilkas närhet de stora franska
och spanska floderna Rhône och Ebro utfalla. Deremot
sköljas Syriens, norra Afrikas, Siciliens, Dalmatiens
och södra Italiens flodfattiga kuststräckor samt en del af
franska och spanska kusten af starkt salthaltigt vatten.
Vid Barletta i Puglia utgör salthalten 4 1/2 procent, och
vid Trapani på Siciliens vestra spets uppnår han till och
med 5 procent. Östersjöns vatten håller, som bekant, föga
salt, hvilket likaledes beror på de många i honom
utfallande svenska, ryska och tyska floderna. Som en
allmän sats gäller således, att hafsvattnet ej öfver allt
har lika sammansättning, men i medeltal torde man dock
kunna beräkna oceanens salthalt till 3 1/2 procent. De
äldsta snäck- och korallemningar, som finnas i de ur hafvet
djupast afsätta sedimentära lagren, intyga, att redan i de
äldsta tiderna oceanen innehöll salt lika som nu.
Nästan alla bergarter innehålla åtminstone något
salt, som, när stenen vittrar, utlakas af vattnet
och i upplöst form af floderna föres ut i hafvet. Då
således allt det vatten, som ur jordens fasta skorpa
rinner ned i oceanen, för med sig salt, hvilket,
när vattnet der afdunstar, stannar qvar, borde väl,
strängt taget, hafsvattnets sälta oupphörligt ökas,
men denna tillökning är dock i förhållande till
oceanens stora vidd och djup på det hela obetydlig.
Alla afsättningar ur hafsvattnet innehålla salt, i
synnerhet är detta fallet med alla kustbildningar
(dyner, sandreflar), emedan det salta hafsstänket
af vinden drifves långt in på land. När sådana
aflagringar genom markens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
