Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koksaltets erhållande ur saltkällorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SALTKÄLLORNA.
215
Många saltverk äro försedda med mycket stora
graderverk, t. ex. det vid Nauheim, hvars af
Main-Weserjernbanan genomskurna graderverk hafva flera
hundra tusen qvadratfots väggyta, och saltverken vid
Kissingen i Baiern och Schönebeck nära Magdeburg,
der graderväggytan är ungefär hälften så stor. Vid
Nauheim pumpas saltlösningen å nyo upp åtta, tio,
ofta ännu flera gånger, innan hon blir sjudvärd.
Den anrikade saltlösningen samlas i stora, täckta
behållare, hvarifrån sedan pannorna i sjudhuset
matas. Dessa låga, platta, fyrkantiga, af jern-plåtar
sammannitade kokkärl, som upphettas med ved, torf,
brun- och stenkol, hafva, oaktadt sin ringa höjd,
ej öfverstigande 1\ 2 fot, ganska stor rymlighet,
emedan de äro ända till 85-100 fot långa och 27 fot
breda. Pannbottnen hvilar på små pelare, äfvensom på
några från grunden uppdragna smala murar, som bilda
dragrummen, i hvilka lågan stryker fram. En af dessa
murar delar rummet under pannbottnen i två lika
stora hälfter, hvardera försedd med sin särskilda
rost, hvarigenom således pannan uppvärmes från två
särskilda eldstäder. Från sjudhusets tak nedhänger
öfver pannan en huf, för vattenångans bortledande
försedd med en skorsten, som kan efter behag öppnas
och tillslutas. Hufvens nedre kant består endast af
en rundt omkring gående rad af luckor, hvilka efter
behof kunna slås upp och i denna ställning fästas,
hvarigenom den yttre luften får tillfälle att stryka
i ett jemnt drag öfver vätskans yta och mätta sig med
vattenånga, hvilken sålunda vida lättare afdunstar.
Saltsjudningen böljar med den graderade vätskans
vidare afdunstning, till dess hon har styrka af en
mättad koksaltslösning, och slutar med koksaltets
utkristallisering. Så- snart pannan blifvit till
något öfver sin halfva höjd fyld med klar saltlösning,
bringas hon hastigt i kokning, och det, som afdunstar,
ersattes med ny lösning. Vätskans yta öfverdrages nu
snart med ett smutsigt brunt skum, hvilket blandar
sig med de andra föreningar, som samtidigt -utfällas,
till ett tjockt slam, hvilket dels utrakas, dels
afsätter sig på bottnen till en fast skorpa, pannsten,
bestående förnämligast af gips och svafvelsyradt
natron, men derjemte äfven innehållande mer eller
mindre koksalt, något klormagnesium m. m. sarnt ofvan
nämda skum af organiska ämnen. Utkristalliseringen,
saltsjudningens senare afdelning, sker dels i
samma panna, der anrikningssjudningen skett,
när nämligen pannstenen ej utgör hinder derför,
dels i en annan panna. I saltsjuderierna nära
Halle vid Saale svara mot hvarje anrikningspanna
tre kristalliseringspannor. När anrikningen tager
5 timmar, fordrar Utkristalliseringen 15. Under
sistnämda process- hålles temperaturen i allmänhet
något lägre än under anrikningen, nämligen vid 75-90°
Celsius. Man får nu snart se små tärningformiga
koksaltskristaller simma omkring alldeles invid ytan
af den öfvermättade lösningen. Rundt omkring de små
kristallernas uppåt vända sida afsätta sig andra
små tärningar, hvarigenom på hvarje kristall bildas
en liten uppåt vänd fyrsidig rand. Utomkring denna
rand afsätter sig en ny, litet högre rand o. s. v.,
hvarigenom hvarje simmande partikel erhåller en
fyrsidig, trattlik fördjupning, som växer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
