Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltgrufvorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vetenskaplig synpunkt som för den rika afkastningen,
är saltfyndigheten vid Stassfurt, hvars
särskilda beståndsdelar på den tillämpade kemins
mest olikartade områden blifvit af en så framstående
användbarhet och nytta, att en närmare beskrifning
deraf här torde vara på sin plats. Vi vilja härvid
följa den utförliga berättelse om denna fyndighet
och hennes tillgodogörande, som i anledning af
industriutställningen i Paris 1867 utgafs af H. Stöss.
Den 3 april 1839 började man i närheten af Stassfurt
borra efter salt, och i juni 1843 stötte man på det
första saltförande skiktet vid ett djup af 550 fot;
det egentliga bergsaltslagret uppnåddes dock först
1 080 fot djupt och var ännu på 2 120 fots djup ej
genomgånget. Den redan 1843 i borrhålet erhållna
saltvätskan visade, trots sin höga mättningsgrad,
motsvarande en egentlig vigt af 1,2 och på större
djup 1,3, en för koksaltsberedning ingalunda
lämplig sammansättning, ty halfva saltmängden
var klormagnesium, och ju djupare man kom, desto
mindre fördelaktigt stälde sig förhållandet. Så
t. ex. innehöll saltlösningen, när hennes egentliga
vigt uppgått till 1,3, endast 5,6 procent koksalt,
men deremot ej mindre än 19,4 procent klormagnesium
och dessutom äfven 4 procent svafvelsyrad talkjord
och 2,24 procent klorkalium. Redan nu uttalade
kemisten Marchand den meningen, att denna vätskans
procentiska sammansättning torde bero derpå, att de
lättlösta mag-nesiasalterna vore af lagrade ofvanpå
det jemförelsevis svårlösta stensaltet och att
således det ofvan ifrån nedträngande söta dagvattnet
komme i så mycken beröring med de förra salterna,
som då upplöstes, att, när ändtligen det egentliga
stensaltslagret uppnåddes, vattnet ej förmådde upplösa
särdeles mycket deraf.
På grund af denna förklaring, hvari alla sakkunniga
instämde, lät den preussiska regeringen i slutet
af 1851 och början af 1852 upptaga två schakt. På
875 fots djup uppnåddes de öfversta, men,
såsom man nu fann, alldeles odugliga saltskikten,
hvilket fullkomligt bekräftade den åsigt, Marchand
uttalat. De innehöllo nämligen till största delen
just samma lättlösta salter, som man förut funnit i
saltkällorna. Man gick nu djupare ned, och 1 145 fot
djupt påträffades det rena bergsaltslagret, hvars
stora mäktighet den förut verkstälda borrningen
ådagalagt.
Denna lyckliga utgång föranledde år 1858 den anhaltska
regeringen att på sitt nära intill Stassfurt gränsande
område likaledes afsänka två schakt, hvilket så
till vida skedde under gynsamma förhållanden, som
bergsaltslagret der går högre upp och dess öfversta
skikt knapt ligger 540 fot under dagytan.
Saltfyndigheten vid Stassfurt kan indelas i fyra
särskilda lagerbildningar. Det nedersta lagret är
den rena bergsaltsflötsen, som endast genom smala
an-hydritband om en eller annan linie är afdelad i
bankar af 2/3 till 5 tums tjocklek. Dessa bankar
innehålla en fullkomligt ren, för det mesta
vattenklar bergsaltsmassa, som, pulveriserad,
lemnar ett snöhvitt bordssalt. Mäktigheten af denna
anhydritregion är öfver 700 fot. Ofvanpå henne ligger
polyhalitregionen, 200 fot tjock. Här har bergsaltet
redan dragit sig något tillbaka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
