Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltgrufvorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty ehuru klornatrium ännu fortfarande utgör
hufvudmassan, är det dock till icke ringa mängd
utblandadt med andra salter, i synnerhet svafvelsyradt
kali och svafvelsyrad talkjord, som, ju längre uppåt
de ligga, förekomma i allt större ymnighet. Sitt namn
har denna afdelning fått af det för henne utmärkande
mineralet polyhalit, som består af svafvelsyrad kalk,
svafvelsyradt kali och svafvelsyrad talkjord och kan
anses motsvara den nedersta aflagringens anhydrit
eller svafvelsyrad kalk, som genom upptagande af
de motsvarande talk- och kalisalterna jemte något
vatten öfvergår till mineralet polyhalit. Den tredje
afdelningen, nedifrån räknadt, är kieseritregionen,
185 fot mäktig och utmärkt genom en uppåt allt
mer ökad halt af klormagnesium. Anhydritens och
polyhalitens svafvelsyrade kalk har nu försvunnit och
ersattes af svafvelsyrad talkjord, som i mineralet
kieserit förekommer kemiskt förenad med vatten. Den
öfversta afdelningen, karnallitregionen, har något
mer än 135 fots mäktighet. Bergsaltet, klornatrium,
som i de mellanliggande delarna af flötsen allt mera
aftagit, deltager nu till endast ungefär 25 procent
af det hela, medan kieseriten utgör vid pass 16 och
klormagnesium 4 procent. Hufvudmassan, 55 procent,
är nu karnallit, ett dubbelsalt af klorkalium och
klormagnesium, som genom sin kalihalt gifvit hela
fyndigheten hennes förnämsta värde. Karnalliten är
egentligen ett vattenklart mineral med kristalliniskt
brott, men vanligtvis innehåller det ytterst fina
fjäll af eisenrahm (vattenfri jernoxid), som, ehuru
högst sparsamt inströdda, dock i följd af karnallitens
genomskinlighet, äro alldeles tillräckliga att gifva
mineralet en ganska tydlig färg i alla skiftningar
mellan den ljusaste rose och det mörkaste brunt,
hvarför ock denna region plägat kallas de brokiga
skikten. För den egendomliga smak, som talkjordshalten
ger detta saltlager, har det äfven blifvit kalladt
de bittra skikten, men den vanligaste benämningen
är afrymningssalterna, som det fått, emedan de
måste afrymmas, innan man kunde komma ned till det
derunder liggande bergsaltet, som förut var det enda
egentligen värdefulla i hela denna saltfyndighet.
Utom nu nämda hufvudmineral förekomma i
saltaflagringen vid Stass-furt äfven åtskilliga andra,
såsom sylvin, takydrit, boracit, kainit m. fl. För
industrin äro dock dessa inblandningar af underordnad
vigt, emedan de utgöra en försvinnande liten del af
det hela. Man har beräknat, att hela saltflötsen,
som antages hafva en sammanlagd mäktighet af 1 246
fot, kan anses bestå af
klornatrium
..................................................
1027 fot,
anhydrit.......................................................
37 »
polyhalit....................................................
13,5 »
kieserit......................................
.................. 54 »
karnallit.......................................................
101 »
klormagnesiumhydrat....................................
13,5 »
hvaraf vidare följer, att de enkla kemiska salter, som
denna flöts innehåller, skulle förekomma i följande
proportion sins emellan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
