Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltgrufvorna - Sänkverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Natron och kali äro följaktligen två mycket eftersökta
ämnen. För många ändamål är det likgiltigt,
hvilketdera ämnet begagnas, och då det i naturen
ymnigt förekommande koksaltet är ett ganska beqvämt
råämne for sodaberedningen, kan i alla sådana fall
alkalibehofvet med lätthet fyllas. Men för vissa
ändamål, såsom vid tillverkningen af det böhmiska
kristallglaset och af krut samt såsom gödningsämne,
kan kaliet ej ersättas af natron, och då det förra
alkaliet ej som det senare var kändt under form af
bergsalt, var intill år 1860 potaska, som erhölls
i askan efter uppbrända vegetabiliska ämnen, det
enda material, innehållande kali, som industrin
hade att tillgå. Man var alltså angelägen att
äfven från annat håll kunna bereda sig tillgång
på det vigtiga ämnet. Man försökte utdraga det
ur några lätt sönderdelade fältspatsarter; den
vid betsockerstillverkningen erhållna sirapen och
till och med vatten, hvari ull tvättats ren från
svett och andra feta ämnen, måste släppa till sin
kalihalt, men allt förgäfves. Missförhållandet mellan
tillgång och efterfrågan blef för hvarje år allt mera
känbart. Då upptäcktes plötsligt i afrymningssalterna
vid Stassfurt en förut ej anad rikedom, som endast
behöfde bringas i sin rätta form för att, sålunda
omgestaltad, kunna fylla den allt jemt stegrade
bristen. Detta skedde. Det var i synnerhet dr
Grüneberg, som, genom de metoder han utfann, höjde
denna kemiskt tekniska industrigren. Vid de flesta
fabrikerna bedrifves nu arbetet efter hans metoder.
Af det föregående känna vi, att afrymningssalterna
förnämligast bestå af karnallit, koksalt och
kieserit. Dessa ämnens olika löslighet i vatten
gör, att man först kan afskilja klorkalium,
derefter ett dubbelsalt af svafvelsyradt
kali och svafvelsyrad talkjord samt slutligen
klormagnesium. De förstnämda båda salterna äro
de egentligen värdefulla. Man bereder nämligen af
klorkalium, sedan det blifvit renadt, ett ganska
rent kolsyradt kali, men klorkalium användes ock
för att förvandla chile- (natron-) salpetern,
som är alldeles oduglig för kruttillverkningen, i
kalisalpeter, medan det svafvelsyrade dubbelsaltet
af kali och magnesia för jordbrukaren har stort
värde som gödningsämne. Klormagnesium har ännu ej
fått någon motsvarande användning, men moderluten,
hvari det förekommer, ger ytterligare en ringa mängd
brom, ett af fotograferna och vid färgberedningar
m. m. begagnadt ämne. Afrymningssalterna gifva vidare
svafvelsyradt kali, svafvelsyrad talkjord (engelskt
salt), svafvelsyradt natron (glaubersalt) samt (af
boraciten) borax och borsyra.
I hvilken stor skala dessa tillverkningar pågå, kan
man finna deraf, att vid en enda fabrik (Vorster
& Grünebergs) erhöllos under ett enda år (1864)
65 000 centner klorkalium och ungefär 120 centner
brom, samt att en annan (Ziervogel & Komp.) är i
stånd att dagligen tillgodogöra nära 1 900 centner
afrymningssalter och har kristalliseringsdammar så
stora, att de tunna under en enda vinter med ihållande
köld lemna ända till 90 000 centner glaubersalt.
Sänkverk. Det redan förut omtalade stensaltslagret
i det österrikiska s. k. Salzkammergut tillgodogöres
vid Hallstadt, Ischl, Ebensee, Aussee,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
