Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verkliga ädelstenar och halfädelstenar - Ädelstenarnas fyndorter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framstälda, som till sin kemiska sammansättning,
sina kristallformer och öfriga egenskaper fullkomligt
öfverensstämma med de i naturen förekommande; men
ännu har man dock ej lyckats tillverka dem i så stora
exemplar, att de ha någon praktisk betydelse.
Adelstenarnas kemiska beståndsdelar äro för ingen
del några synnerligt dyrbara eller sällsynta
ämnen. Lerjord, kiselsyra, fluor, berylljord,
sirkonjord m. m. förekomma i stora massor i naturen
och utgöra till och med det hufvudsakliga innehållet
af den fasta jordskorpan; lika så äro i de flesta fall
de metalloxider, som gifvit ädelstenarna deras färg,
ej heller några sällsyntheter. För några få öre kan
man köpa allt det jern eller den kromoxid, kobolt,
nickel, koppar m. m., som fordras till färgämne för
flera kärrlaster ädla stenar. Enda svårigheten vid
förfärdigandet af de konstgjorda ädelstenarna låg
således i tillverkningssättet. Äldst ibland dem är
ädel korund, som Gaudin lyckades erhålla genom att
smälta ren lerjord medelst knallgasbläster. Rubinen
och safiren skilja sig från korunden endast genom en
annan färg, och man lyckades sålunda tillverka äfven
dem medelst knallgas. Ar 1847 hade Ebelmen utfunnit
ett annat sätt att gå till väga. Han bragte nämligen
de erforderliga beståndsdelarna i smält tillstånd
i beröring med hvarandra, och på detta sätt erhöll
han kristaller af spinell med alla dess färger, af
krysoberyll, krysolit, korund o. s. v. Kristallernas
storlek uppgick till 1 1/2–2 linier. Medelst andra,
nyare, skarpsinnigt uttänkta metoder bragte Daubrée,
Sainte-Claire-Deville och Caron slutligen saken
derhän, att man kunde efter behag få topas,
turmalin, granat, vesuvian, smaragd, sirkon,
grön korund, staurolit och äfven andra mineral att
utkristallisera. De framstälde till och med kristaller
af åtskilliga kemiska föreningar, som ännu ej blifvit
funna i naturen, men möjligen skola blifva det. Vi
återkomma härtill i fjerde bandet.
Ädelstenarnas fyndorter äro ej bundna vid något visst
klimat. Man trodde förr, att endast den varma södern
förmådde i stenen frambringa så lifliga färger,
så glödande strålar. Nu har man dock äfven i Ural
funnit de praktfullaste ädelstenar, och vore jordens
nordliga del bättre undersökt, skulle han utan tvifvel
i detta hänseende visa sig ännu rikare.
Ädelstenarna förekomma talrikast i de djupt liggande
kristalliniska bergarter, som anses vara jordens
äldsta, såsom gneis, glimmerskiffer, granit och
syenit. När genom luftens och vattnets förenade
inverkan dessa bergarter vittra och falla sönder samt
vittringsprodukterna bortslammas, angripas deremot
ej de hårda, motståndskraftiga ädelstenskristallerna
eller förlora på sin höjd under den rullande färden
sina skarpa kanter och hörn och blifva sedan begrafna
i sanden. De trakter, der bergryggarnas vittring
hastigast fortgår, äro derför också i allmänhet
rikast försedda med de så kallade vaskbergen,
bestående af grus- och sandlager, i hvilka guld,
platina och ädelstenar ligga i broderlig förening
om hvarandra nedbäddade, och der följaktligen äfven
ädelstenarna äro lättare åtkomliga än på de trakter,
der man måste söka dem i fast klyft. Förut erhöllos
de flesta ädelstenarna på Ceylon, i Ostindien, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
