Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädel spinell - Sirkonen - Smaragden, beryllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är vanligast röd i många olika skiftningar, dragande
åt blått, brunt eller gult, men äfven grön eller
gul. Denna ädelsten, som likaledes utmärker sig genom
stark glans och stor hårdhet, förekommer vanligast
kristalliserad i små oktaedrar, ofta sammanväxta två
och två till s. k. tvillingskristaller (fig. 134,
form 8). Han är funnen på Ceylon och i Ostindien
i form af lösa kristaller och korn, inbäddade i
de lösa jordlagren och flodsanden, samt har, ehuru
mindre hård och lättare än korund samt af en annan
kristallform, dock af juvelerare ofta blifvit med
honom förvexlad. Rödblå spinell kallas i juvelhandeln
almandinrubin, den gula österländsk topas, den röda
goutte de sang, bloddroppe, den rosenröda balais, den
mörkröda rubin spinell. Grön spinell har en smutsig
färg och användes, liksom den grönsvarta, kallad
pleonast, endast sällan som ädelsten. Namnet
spinell uppkom under medeltiden och är härledt från
det latinska spinula, liten tagg, till utmärkande af
mineralets spetsiga hörn. De gamla räknade troligen
äfven denna sten till jakintslägtet.
Spinellen öfverträffas i hårdhet af en stundom ganska
gaiomskinlig och vacker ädelsten, benämd krysoberyll,
som förnämligast består af lerjord och berylljord och
utmärker sig genom sitt i gult och grönt skimrande
färgspel, men ej har någon synnerlig glans. Han
förekommer, dels inväxt i granit och glimmerskiffer,
dels i lösa jordlager, i Nordamerika samt på Ural
och Ceylon. Romarna kände honom måhända. Åtminstone
passar på honom den beskrifning, som Plinius ger af
en ädelsten, kallad hermeos, hvilken infattades som
ögon i lejonstoderna.
Sirkonen har en djupt röd färg, som ej sällan öfveigår
i gulrödt, då han får namn af hyacint. Gröna,
bruna och grå färger förekomma. Mera sällan är
han färglös och hvit. Han är en ej särdeles hård,
men starkt glänsande, eldig ädelsten, bestående af
sirkonjord, lerjord och kiselsyra. Namnet sirkon
är af indiskt ursprung, ty på Ceylon, der mineralet
förekommer i stor ymnighet och skönhet, kallas det
serkon. Stora lyacinter infattar man i fingerringar,
medan de grå och vattenklara sirkomrna användas till
juvelsmycken i stället for diamanten, hvilken de
i förmåga att bryta ljuset stå ganska nära. Genom
glödgning förvandlar juveleraren rfta röda och gula
sirkoner till vattenklara. Kristallerna ha ungefär
den gestaJt, som formen 3 å fig. 134 utvisar. I Norge
utgör mineralet en väsentlig beslåndsdel i en bergart,
kallad sirkonsyenit, men som ädelsten är dock den
norsla sirkonen utan allt värde.
Smaragden, beryllen. Ädel smaragd, som förekommer i
sexsidiga pris-mer (fig. 134, form 5), med vanligen
mörkt gräsg^ön färg, stundom öfvergående i gul- eller
blågrön, är funnen i Peru, Sibirien «ch Egypten samt i
Heubachdalen i Salzburgalperna, I Indien har han ej
anträffats; alla de i juvelhandeln förekommande
s. k. indiska smaragderna iro gröna diamanter,
krysolitér eller turmaliner.
Redan 1555 upptäckte spaniorerna smaragder i grufvorna
vid Santa fe de Bogota i Nya Granada. De förekomma
der i en till kritformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
