Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Smaragden, beryllen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörande, af bituminösa ämnen mörkt färgad kalksten,
hvaremot moderklyften så väl i Egypten, vid det forna
Berenice, der en resande fransman, vid namn Caillaud,
först anträffade denna ädelsten, som äfven vid
Mursinsk på Ural och vid Salzburg är glimmerskiffer.
Den skönaste grupp af oarbetade smaragder, som väl
någonsin blifvit sedd, var den från Santa-fégrufvorna
1867 i Paris utstälda. Han bestod nämligen af
mer än 50, i vackra sexsidiga prismer utbildade
smaragdkristaller, inväxta i ett stycke kalksten af
nyss nämda mörka sort. De tre största kristallerna
voro 2 tum långa och mer än 1 tum breda, medan de
minsta, och dessa voro endast några få, ännu hade
1/2 till 2/3 tums längd. Sådana praktexemplar äro
emellertid mycket sällsynta, och den ofvan nämda
kristallgruppen var ej heller så alldeles äkta,
alldenstund den kalksten, hvari kristallerna
sutto inväxta, ej ursprungligen varit ett enda,
sammanhängande stycke, utan bestod af flera bitar,
hvardera med sina särskilda kristaller, som sedan
med en förvillande konstfärdighet sammanfogats till
ett enda stycke.
Smaragden bestar af berylljorcl, lerjord och
kiselsyra, är som ädelsten betraktad ej särdeles härd,
dessutom ej sällan oklar och innehållande sprickor
samt grumlig af inströdda små glimmerfjäll. Men
han förekommer äfven i både stora och utmärkt
vackra kristaller samt användes ofta i ringar
o. d. Hvarifrån den vackra gröna färgen kominer,
är ännu oafgjordt. Man har allmänt ansett honom
bero af någon kroininblandning, men då man vet,
att många smaragder förlora sitt gröna utseende
genom upphettning, hvilket de ej borde göra, om
det färgande ämnet innehölle krom, torde väl den
åsigten, att den gröna färgen ej sällan betingats
af organiska inblandningar, ej vara så alldeles
förkastlig. Af greker och romare kallades denna sten,
som af dem var mycket omtyckt, smaragdos efter det
etiopiska smaragd. Sannolikt var dock den smaragd,
som romarna, till skilnad från den äkta egyptiska,
kallade skytisk, ej den uralska äkta smaragden, utan
snarare en grön flusspat eller den på kirgissteppen
förekommande gräsgröna dioptasen, kopparsmaragden,
en visserligen ganska glänsande, men föga hård
sten. Den ädla smaragden sitter gång- och drusfonnigt
inväxt i glimmerskiffer, hvarur han erhålles genom
brytning. Den ryske stenbrytaren spränger sig in i
de skifferskikt, som han vet vara smaragdförande,
och erhåller der ej endast smaragder, utan äfven
beryller, turmalmer, topaser, röktopaser, ametister,
bergkristaller m. m. I nyare tid hafva smaragdgrufvor
upptagits äfven i Steiermark nära 7 000 fot öfver
hafvet. Den steierska smaragden, ehuru rätt mycket
eftersökt, är emellertid, liksom den från Salzburg,
något oren.
Efter upptäckten af det tropiska Amerika kom derifrån
en stor mängd smaragder öfver till Europa. Bland
det byte, som Hernando Cortez efter Mejicos eröfring
förde med sig hem, befunno sig fem kristaller, som
då uppskattades till 2 500 000 rdr; men dessa juveler
bragte sin egare i onåd vid hofvet. Som det berättas,
blef nämligen Karl V:s gemål så betagen i de skönt
arbetade stenarna, att hon nödvändigt ville ega
dem. Men Mejicos eröfrare hade en brud, som äfven
brann af begär att ega dessa föremål för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
