Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sädesodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sädesodlingen. Säden hör ej allenast till de
oumbärliga födoämnena, utan lemnar derjemte råämnena
till många vigtiga fabrikat, såsom öl, stärkelse och
sprit. Med namnet korn betecknas i de flesta länder
det för närvarande eller fordom vigtigaste sädet. I
Sverige förstås dermed hordeum, i östra Europa råg,
i vestra Europa hvete, i vissa bergstrakter hafre,
och i södra Europa, Amerika, norra Afrika och en stor
del af Asien är det majsen, som sålunda benämnes,
då deremot detta namn i öfriga delar af Asien och
Afrika tillägges riset. Största delen af jordens
befolkning lefver af ris, dernäst kommer majsen,
och af de öfriga fortares som bröd hvete vida
mer än råg och hafre. Kornet utgör endast i norra
Europa brödämne; mest användes det till öl- och
sprittillverkning. Bohvetets användning som brödämne
är ej mycket allmän.
Af sädesarterna ha råg och hvete sedan lång tid
tillbaka odlats både som höst- och vårsäd; af korn
odlas i vissa orter äfven en och annan varietet som
höstsäd, hvilket nyligen äfven, om ock i ringa skala,
skett med hafre. Som alla höstsäden ha att motstå
vinterkylan, måste de vara härdiga, men gifva, sålunda
odlade, då de åtnjuta en längre växttid, äfven rikare
skördar och tyngre kärna. De ettåriga sädesslagen,
såsom majs och hirs, tåla blott en ringa grad af kyla,
och risodlingen förutsätter ett varmt klimat.
Hvetet, som fått sitt namn triticum af det
latinska verbet tero, tritum = rifva, tröska,
emedan det var det enda sade, som romarna tröskade,
går ända upp till 64° nordlig bredd och odlas allt
efter olika läge upp till 13 000 fots höjd öfver
hafvet. Som höstsäd fordrar hvetet till 280 och som
vårsäd till 140 dagar för att mogna. Barvinter med
-30° och väta i jorden fördrager hvetet ej, utan går
då ut. Det älskar lerhaltig jordmån, men går äfven
till på lerhaltig sand- och kalkjord. God växtkraft är
nödig för erhållande af rika hveteskördar, och upplöst
guano samt superfosfat äro för detta, som för alla
sädesslag, tjenliga medel att höja skördarna. Dessutom
kräfver hvetet, att näringsämnena äro omsorgsfullt
blandade med jorden och att denna eger en viss
fasthet; en lös och lucker jord är ej passande för
detta sädesslag. De bästa förfrukterna för hvetet
äro raps, klöfver, grönfoder och tidiga rotfrukter.
Man odlar hvete af många både arter och varieteter,
såsom 1) vanligt hvete (triticum vulgare), som
har två varieteter, nämligen borstbärande och
borstlöst hvete, hvaraf det förra är säkrare mot
fågelskador, det senare gifver större afkastning
och bättre mjöl. Endast denna art odlas i Sverige. I
sydligare länder odlas dessutom: 2) engelskt hvete
(tr. turgidum) i flera varieteter med styf halm och
tjockare agnskal; denna art lägger sig ej lätt, men
är ej härdig och mycket utsatt för brand; 3) glas-
eller kornhvete (tr. durum) med mycket långa borst; 4)
polskt hvete af ringa värde; 5) spelt (tr. spelta);
6) emmer (tr. amyleum) och 7) enkornigt hvete
(tr. monococcum). De tre sistnämda äro oegentliga
hvetearter och odlas endast på så lätt jord, att
bättre hveteslag ej der vilja gå till. Bäst af dessa
är spelt, sämst enkornigt hvete. På hvart tunnland
skördas af godt hösthvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
