Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjäderfäskötseln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Väl skötta, betala visserligen fjäderfän en gödning
lika bra som andra djur, och beräknas 10 ort säd som
bifoder åt en höna och 12 ort åt ankor och gäss. Kött
gifves ofta åt fjäderfän, dock ej kalkoner och gäss;
men detta foder ger lätt deras kött en tranaktig
smak, om gödningen afslutas dermed. Vid stora
gödningsanstalter slagtar man hästar o. d. för att
skaffa animalisk föda åt hönsen. Billigast och bäst
är att bereda maskfoder, hvilket tillgår sålunda,
att man i lucker och porös jord inlägger kött- och
ostafskräde, blod o. d., och då maskar bildats deri,
användas de till utfodring.
Hönan är från början försedd med en äggstock af
600 ägg, som hon efter hand kan lägga. De flesta
äggen värper hon, omkring 180 stycken, i andra året
och börjar sedan minska äggläggningen. Vill man ej
bibehålla henne som ligghöna, bör man derför i regeln
ej behålla en höna längre än tre år, då hennes kött
ännu är godt. För äggens utbildande fordras riklig
tillgång på kalkhaltiga ämnen (fosfat). Bäst bedrifves
fjäderfäskötseln i Frankrike; särdeles väl gödas
der kapuner och pularder. Der ej nöjaktig vård och
riklig utfodring gifvas, lönar sig ej hönsafveln. Bäst
betalar det sig att underhålla ankor, ty der passande
vatten finnes, behöfva de ringa foder derjemte, äro
ej alls nogräknade derpå, och i trädgårdarna kunna de
gagna genom att förtära insekter o. d. Det besvärliga
vid fjäderfäskötseln är ungarnas uppfödande, ehuru
dessa, så snart de äro utkrupna ur skalet, förstå
att sjelfva taga sin föda. Ömtåligast af dem alla
äro dock i nämda fall kalkonerna, som ej fördraga
väta eller kyla, men dock böra ofta föras ut på bete.
Gåsen, Capitoliums berömda räddarinna, föres
i stora flockar från Mähren och Böhmen öfver
gränsen till Sachsen och vidare till Preussen,
som dock i vissa landsdelar sjelft drifver en stark
gåsafvel. Till Holland införas gäss från Westphalen,
enär man i förstnämda land underhåller mycket gäss,
men de, som der uppfödas, lätt få en tranaktig
smak. Några landtmän kunna afsätta ända till 4 000
gäss på England. Af gåsen kunna användas ägg,
kött och fjäder. Om afsigten är att göra bröst
och lefver särdeles välsmakande, gifves raserna en
egendomlig utfodring. För sådant ändamål insättas
gödgässen i så små korgar, att de ej kunna röra
sig, och korgarna hängas i snören från taket; i
detta fängelse fodras de rikligen med ett beredt
foder i form af torkade klimpar - stundom får en
insyning i ett stycke tyg ersätta korgen - eller
ock hängas de så nära någon eldstad, att de lida
af törst, som sällan tillfredsställes, hvarigenom
lefvern säges blifva onaturligt förstorad, eller
utfodras de med spetsglans. Med ett ord, många
konstlade och barbariska medel användas för att
förvandla gåsens glädjefattiga lif till den mest
lönande spekulation. Gåsen bibehålles för afvel till
en ålder af 5 till 6 år; en gåskarl fördelas på 5
gäss, och hvarje gås beräknas lägga 20 ägg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
