Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virkets beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljusare och saftigare splinten. Hos en del träslag,
såsom ek, idegran, furu, apel m. fl., framträder
skilnaden mellan kärna och splirit mera skarp, medan
andra träslag, t. ex. björk, lönn och ofta gran,
synas bestå endast af splintved. Hos somliga kan man
någon gång urskilja tre olika färgnyanser i virket,
nämligen ytterst den ljusa splinten, der innanför en
mindre mörk och längst in en mörkare kärnved.
Virkets specifika vigt har hufvudsakligen en teknisk
betydelse derför, att virkets hårdhet, varaktighet,
brännvärde med flera egenskaper ofta stå i samband
med den samma, så att det specifikt tyngre virket
i allmänhet är hårdare, varaktigare o. s. v. Likväl
gifvas betydande undantag härifrån: så t. ex. är den
specifikt lättare tallen vida varaktigare än den
tyngre boken. Sjelfva vedämnet eller vedtrådarna
hafva större specifik vigt än vatten, och ungefär
lika för alla träslag, eller 1,49 enligt försök med
torkad hyfvelspån, men endast 1,21 enligt försök
rned sönderraspadt trä. Att de flesta virkessorter
det oaktadt flyta på vattnet, beror på deras betydliga
innehåll af luft. De tyngsta af våra inhemska träslag
äro syren, oxel, ek, hagtorn och idegran, hvilka i
tort tillstånd hafva en specifik vigt af 0,93–0,84;
de lättaste äro tall, asp, gran, lind, poppel och
pil med 0,52–0,42 spec. vigt.
Nyss fäldt virke innehåller vatten till omkring 50
procent af sin vigt; får det ligga en längre tid ute
på ett tort och luftigt ställe, förlorar det genom
afdunstning ungefär hälften deraf, så att i skogen
lufttorkadt virke ’likväl innehåller omkring 25 %
vatten. Men till och med sågadt eller klufvet -virke,
som fått torka i rum under ett par eller flera år,
bibehåller alltid omkring 10–15 proc. vatten, och
först genom ugntorkning eller röstning kan virket
bli fullkomligt befriad t derifrån. Vid torkningen
sammandrager sig virket och förlorar i omfång: det
krymper. Sker krympningen fort, uppstå sprickor. Det
redan lufttorkade virket insuger ånyo fuktighet ur
luften eller .genom beröring med vatten, hvarigenom
det åter utvidgar sig eller sväller. Ju större
benägenhet ett träslag har att krympa och svälla,
desto mindre egnar det sig för visst slags användning,
t. ex. till möbler, musikinstrument o. s. v. Ett
förträffligt medel mot sprickningen anses vara att
»basa» virket i het vattenånga och derefter låta det
långsamt uttorka. Pumpstockar, som ej få hafva några
sprickor, utborras antingen och användas strax sedan
träden blifvit fälda, eller förvaras de under tiden
nedsänkta i vatten.
En af virkets vigtigaste egenskaper är dess
varaktighet eller förmåga att motstå luftens,
fuktighetens och värmets upplösande inverkan. I
allmänhet förmultnar och ruttnar virket så mycket
fortare, ju mera det är utsatt för omvexlande väta och
torka vid en högre temperatur, medan det bibehåller
sig längre i torr luft och kallt klimat eller helt
och hållet nedsänkt under vatten. De olika träslagen
visa sig dock ganska olika i detta fall, men det
första rummet med afseende på varaktigheten intager
dock eken. Hartsiga och långsamt växta barrträd,
i synnerhet de nordiska, äro varaktigare än de
flesta löfträdslag, och bygnader uppförda af sådana
i bergländer med sträft klimat kunna vara oskadade
efter ett par, tre hundra år. Under vatten har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
