Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Virkets beskaffenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ekvirke samt hartsigt lärkträds- och furuvirke så
väl som al och alm en ofantlig varaktighet; till
och med det eljest snart förstörda bokträdet kan
hålla sig oskadadt i hundra år, då det är helt och
hållet skyddadt af vatten. Man har i lemningarna
efter en romersk bro vid Zurzach i Aargau och den
s. k. Trajanusbron vid Donau funnit bropelare
af ek och lärkträd, i hvilka virket ännu efter
1700 års förlopp var så hårdt, att det knapt kunde
bearbetas. Men äfven ofvan jord kan trävirket uppnå
en hög grad af varaktighet, hvarpå flera exempel
gifvas. Så finnes i Råda kyrka i Vermland oskadadt
furutimmer, som, enligt anteckning å det samma,
förskrifver sig från början af 1300-talet.
På fuktiga ställen med instängd luft ruttnar virket
fort och angripes af åtskilliga svamparter, som i
hög grad påskynda dess upplösning. I detta afseende
utmärka sig de kolossala svampar, som förekomma
i grufvor, samt den allmänt bekanta hussvampen i
bygnader och fartyg. Äfven flera vedätande skalbaggar
infinna sig i det bearbetade virket och bidraga i
sin mån till dess förstöring.
Då det förnämligast är de saftiga beståndsdelarna
i virket som förminska dess varaktighet, söker
man höja denna genom en så fullständig uttorkning
som möjligt. För detta ändamål barkar man trädet,
medan det ännu står på rot, för att de saftiga
beståndsdelarna skola bättre afdunsta genom
bladens verksamhet, eller låter man det afverkade
trädet någon tid ligga med kronan qvar, innan det
aftrummas och qvistas. I senare tider har en rysk
marintjensteman Kaufmann uppfunnit ett eget sätt för
virkets uttorkning, nämligen att uppflänga barken på
det växande trädet i långa remsor, hvilka få qvarsitta
och på ett par ställen åter bindas intill stammen, som
i detta skick får qvarstå en tid, innan han fälles,
ett förfarande som, enligt officiela intyg, visat sig
medföra ett synnerligt fördelaktigt inflytande på
ekvirkes beskaffenhet. Gröfre virkespjeser behöfva
en tid af mänga år för att blifva tillräckligt
torra. Man har derför föreslagit och försökt
flerahanda förfaringssätt för att tidigare kunna
använda virket utan att dess varaktighet derigenom
minskas, såsom utlakning i varmt eller kallt vatten,
basning i het vattenånga under högre atmosferiskt
tryck, kolning i ytan samt impregnering med åtskilliga
ämnen, nämligen koksaltlösning, kreosothaltiga ämnen
(tjärolja), träsyrad jernoxidul, svafvelsyrad
jernoxidul (jernvitriol), svafvelsyrad kopparoxid
(kopparvitriol), qvicksilfverklorid och klorzink
jemte några andra.
Det gifves en mängd olika metoder för virkets
impregnering. Så har man försökt indrifva
impregneringsvätskan genom hydrauliskt tryck i trädet,
dels medan det ännu står på rot, dels sedan det
blifvit fäldt; vidare har man låtit de tillhuggna
virkesstyckena en längre tid ligga nedsänkta i
kalla eller varma vätskor; man har kokat dem deruti,
och man har slutligen sökt indrifva vätskan genom
mekaniskt tryck. Bland de olika metoderna hafva de af
fransmannen Boucherie samt engelsmännen Burnett och
Bethell uppfunna erhållit den mesta användningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
