Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets djup - Vattnets och luftens strömmar. Hafsströmmarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltal en grad högre än luftens temperatur. Äfven
i det asiatiska ishafvets så utomordentligt kalla
trakter iakttager man under vintern öppna ställen,
kallade polinjer, som endast kunna förklaras
genom antagande af varma strömmar under hafvets yta,
hvilka på dessa ställen komma upp i dagen.
Medan, som bekant, temperaturen ständigt stiger mot
den fasta jordskorpans inre, tyckes hon deremot i
hafvet ständigt aftaga mot djupet och till och med
sjunka under nollpunkten. Irving observerade i Norra
Ishafvet på ett djup af något öfver 3 700 fot - 3,3°
och kapten Ross i Baffins vik på 3 770 fots-djup ända
till - 3,6°, medan ytan visade + 1,6°. Kapten Dumont
d’Urville iakttog en gång under 9° nordlig bredd
28,8° vid ytan och på något öfver 1 900 fots djup
5,2°, alltså 23,6 graders skilnad. Han anser dock,
att vattnets temperatur på bottnen i alla haf uppnår
samma gradtal, hvilket han tror sig kunna uppskatta
till ungefär - 2°. Dock får man vid uppskattning af
temperaturer på stora djup ej glömma, att vattnet har
sin största täthet vid + 4,4° Celsius och alltså då
måste sjunka till bottnen. Vidare kunna de stora
ismassor, som från norden intränga långt i den
tempererade zonen, så betydligt af kyla vattnet
i sin omedelbara närhet, att man under dem kan
från djupet upphemta varmare vatten. Varma strömmar
under ytan kunna likaledes på vissa ställen framkalla
oregelbundenheter, som ingalunda motsäga den allmänna
lagen, att den vätska, som är tätast, sjunker längst
ned och att hafvet alltså på djupet är kallare än
4,4° Celsius.
Då ett land, såsom Centralamerika, af den tropiska
solens strålar längs kusterna uppvärmes ända till 30°
och hafvets botten, såsom fallet är med Karaibiska
hafvet vid öppningen till Mejikanska viken, enligt
Sabines mätning 6 000 fot djupt, bibehåller en
beständig temperatur till och med så låg som + 7,5°
och således är mer än 20 grader kallare, måste dessa
betydliga olikheter längs djupet framkalla rörelser
hos vattenmassorna, som i det lättrörliga ämnet på
långt håll göra sig förnimbara.
Vattnets och luftens strömmar. Hafsströmmarna.
I hafvet, liksom i luften, försiggår ett ordnadt
kretslopp. Der förekomma vissa rörelser i stort,
hvartill de små ortliga brytningarna, hvirflarna och
strömmarna förhålla sig på samma sätt som de ortliga
vindarna i bergdalar eller på kuststräckor till de
storartade strömmarna i hela jordatmosferen. Medan
vattnet har en mycket stor förmåga att upptaga värme,
är det en af de kroppar, som sämst leda det. Derför
äro de mekaniska rörelserna eller strömmarna den
förnämsta orsaken till värmets fortplantning inom
vattenmassan. Men då en ström flyter fram från någon
trakt af oceanen, måste en annan gå i motsatt riktning
bredvid eller under honom, ty eljest skulle hafvet
inom kort torna upp sig på vissa punkter. Likaledes
behöfver man ej tänka sig, att hafsströmmarna,
såsom fastlandets floder, måste flyta från en
högre yta till en lägre. Somliga hafsströmmar,
t. ex. Golfströmmen, flyta till och med uppför, andra
fullkomligt horisontalt.
På senare tider har man börjat noggrannare utforska
dessa floder i sjelfva hafvet, som äfven för
sjöfarten, åtminstone när de beröra hafvets yta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
