Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kabeljofisket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kabeljofisket. Fångsten af torskfiskarna (slägtet
gadus, hvaribland den allmänna torsken, gadus
morrhua, i olika beredning känd under benämningarna
kabeljo, laberdan, stockfisk, klippfisk och torsk,
samt en mängd andra likaledes allmänna arter,
såsom koljan, gadus aeglefinus, hvitling, gadus
merlangus m. fl.) bedrifves ej så systematiskt som
sillfisket. För fyrtio år sedan fick man på 800 krokar
i medeltal 750 fiskar; nu får man på 4 000 krokar
knapt 100 stycken. Stockfiskbanken vid Färöarna är
nu mera nästan uttömd. Äfven fisket på den stora
Doggersbanken (dogg är ett gammalt holländskt ord,
som betyder kabeljo) utanför engelska kusten har i
det hela aftagit, och det är ej omöjligt, att till
och med den nya, oerhördt gifvande »fiskgrufvan» vid
Rockall en gång skall gifva mindre afkastning. Rockall
är en kal klippa mellan Island och Hebriderna, som
reser sig endast 20 fot öfver hafvet, men omgifves af
en vidsträckt sandbank. 1860 upptäckte man på denna
bank en oerhörd massa torsk af en storlek, sådan man
dittills ingenstädes funnit hos denna art. Somliga
exemplar vägde ända till en centner, och de hittills
ostörda fiskarna nappade så flitigt, att hvarje krok
gjorde fångst. Hafvet omkring denna ensliga klippa är
vardt millioner, det är ett California, som årligen
lockar till sig tusende, till största delen engelska
fartyg, hvilka alla få rik fångst. De nyss nämda
fyndorterna för kabeljo öfverträffas dock af den
stora banken vid Newfoundland, vid hvilken äfven
ett politiskt intresse anknutit sig. Under konung
Henrik VIII:s regering i förra hälften af sextonde
århundradet började stockfisken från Newfoundland
blifva en handelsvara, och från denna tid besöktes de
ytterst rika bankarna utom af engelsmännen äfven af
spaniorer, fransmän, italienare och portugiser. Mellan
de olika nationerna uppstod strid, och ofta färgades
hafvet rödt af menniskornas, i stället för af
fiskarnas blod. Redan 1615 voro 250 engelska fartyg
syselsatta utanför öns kuster. Till hufvudstation
valde de hamnen S:t John, dit fartyg kommo från
moderlandet för att i utbyte mot fiskarnas fångst
förse dem med alla förnödenheter. Äfven fransmännen
grundade kolonier på norra och södra sidorna af ön och
bygde staden Placentia. Utom engelsmän och fransmän
ha endast amerikanerna rätt att drifva fiske på
newfoundlandsbanken. Då nämligen England måste erkänna
koloniernas oafhängighet, tillförsäkrade sig de
senare i freden uttryckligen rätt till delaktighet i
newfoundlandsfiskena. Af hvilken vigt måste icke dessa
också i verkligheten vara, då de oupphörligt varit ett
tvistefrö mellan de mäktigaste stater och föremål för
särskilda traktater! Engelsmännen syselsätta der många
år 1 500 fartyg med 14 000 matroser, och dessa fånga
i medeltal 40–50 millioner stor fisk. Amerikanerna
ditsända öfver 2 000 fartyg med mera - än 20 000
matroser och fiskare, fransmännen 200 fartyg med
3 000 mans besättning. Redan af dessa tal kan man
göra sig ett begrepp om storleken af detta fiske,
som dessutom utgör den förträffligaste sjömansskola.
Den stora banken öster om Newfoundland, som genom sin
fiskrikedom fördunklar alla andra fiskeristationer,
har en utsträckning på längden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
