Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra ha karakteristiska, ljusa teckningar i form af
fläckar eller längdstreck; endast några få äro till
färgen fullständigt hvitgula eller mjölkhvita. Deras
storlek är ännu mera vexlande. De små, egentliga
delfinerna bli endast 4 eller 5 fot långa, andra,
större delfinarter mäta 24 till 27 fot; många arter
bland bardhvalarna bli 40, 50 och 70 fot långa, andra
ibland dem, särskildt några arter bland fenhvalarna,
nå en längd af inemot 100 fot. Äfven kroppsformen
är ganska olika; somliga arter äro smärta och nätta,
andra tjocka och klumpigt bygda. Somliga ha en låg,
andra en mycket hög fena på ryggen, eller ha de der
blott en puckelformig svulst, eller till och med
en nästan slät rygg. De sistnämda ge det största
fångstvärdet och äro derför mest förföljda. Somliga
arter ha ett kort och tjockt, andra ett långt och
spetsigt, andra åter ett verkligt ohyggligt stort,
rundadt eller till och med fyrkantigt hufvud. Många
arter sakna tänder, i hvilkas ställe de ha så
kallade barder: fiskbenssilar eller rättare kammar,
som takformigt hänga ned från öfverkäkens båda sidor
och i hvilka de särskilda bladen, barderna, ofta
äro endast 7–8 tum, men hos många arter blifva ända
till 13–16 fot långa och lika många tum breda. Hvalar
af bästa slag ha stundom fiskben af ända till 3 500
skålpunds vigt, som för industrin är af utomordentligt
värde, men på andra arter är det så kort, dåligt
och bräckligt, att det endast kan betinga ett mycket
lågt pris.
De hvalar, som äro försedda med de längsta och bästa
barderna, nyttja dessa som en sil på det sätt, att de
med sin kolossala tunga drifva derigenom och ut åt
sidorna allt det vatten, som de intagit i sitt gap,
och de smådjur, ofta af de allra minsta hafsdjuren,
som dervid bli hängande på barderna, uppslukas till
föda. För de hvalar, som ha kortare barder, bilda
dessa liksom ett nät, hvarmed de på samma sätt uppsopa
en större mängd smärre fiskar, såsom sill och andra
dylika. De med tänder beväpnade hvalarna nära sig af
stor fisk, större bläckfiskar och liknande hafsdjur;
andra arter åter, de så kallade späckhuggarna,
delfiner af ända till 24–27 fots längd, äro särskildt
bardhvalarnas fiender och förfölja dem i flockar, döda
dem med sina bett och uppäta de bästa delarna af dem.
Hvalarna indelas i två hufvudgrupper: tandhvalar
och bardhvalar. Af de förstnämda blifva endast
kaskeloterna ända till 75 fot långa; de öfriga
uppnå sällan en längd af 34 fot. Bardhvalarna åter
öfverstiga alla det sistnämda måttet och bli ofta
mera än dubbelt, ja, stundom tre gånger så stora.
Tandhvalarna hålla sig, liksom hjordar, tillsammans
och bilda så kallade skolor eller flockar. De små
delfinarterna ser man ofta i hundratal, ja, till
och med tusental tillhopa; de större tandhvalarna
bilda mindre flockar, likväl ser man stundom de
kolossala kaskeloterna, i synnerhet de mindre
honorna (korna), i ett antal af flera hundraden
tillsammans. Bardhvalarna, ehuru mycket sällskapliga,
hålla sig ej så strängt tillsammans i skolor. De
stora hanarna af alla dessa hvalarter afsöndra sig
gerna från de öfriga och gå allena sin egen väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
